Fred Forsell tillåter sig att ifrågasätta Pancake Thursday, mot bakgrund av alla andra svenska traditioner som lever och frodas ohotade. Foto: TT NYHETSBYRÅ
Det var torsdag igår. Efter att ha sett långa rader av hungriga lunchgäster göra våld på groteska mängder pannkakor, undrar Fred Forsell om det inte var dags att börja stryka lite från listan över svenska traditioner.
Detta är en personlig text. Åsikter och ståndpunkter är författarens.
Kön till lunchrestaurangens värdiga buffébord är lång. Ovanligt långa, konstaterar vi i vårt sällskap. Det är torsdag och jag har mina aningar, men eftersom jag ändå precis flyttat till Sverige (1998) känner jag mig tvungen att fråga: Är det för att det serveras pannkakor som stämningen är så elektrisk? Eftersom valdeltagandet är så totalt? Som om ögon och mungipor är så glänsande? Jag får ett jakande svar. Det är pannkakorna.
Väl inne i värmen får jag det bekräftat. Jag ser människor – nästan uteslutande män – utföra arkitektoniska mirakel på sina fat, med bara pannkakor, grädde och sylt. Lutande torn, skyskrapor och triumfbågar balanseras på de små tallrikarna, som skjuts mellan långborden och buffén. En man som slår sig ner ensam precis bredvid vårt sällskap verkar ha satt sig för att slå något slags rekord. Hans degiga Babelstorn svajar betänkligt, och precis när man tänker att nu är det jävligt, nu blir det pannkaka, då trycker han in sin höggaffel i konstruktionen och stabiliserar allt. Och ger oss en trött blick som verkar säga: “Du trodde verkligen inte att jag hade kommit på det?” Han försvinner sedan in i pannkaksdimman.
Hans degiga Babels torn svajar betänkligt.
Tillbaka på jobbet frågar jag en kollega, som jag tidigare sett skymta förbi i restaurangens bufféfrenesi, vilka rätter valde han just denna torsdag? “Idag var det den barnsliga varianten, med ganska mycket pannkakor”, säger han, möjligen lite ursäktande.
Julsäsongen närmar sig. Vi vet vad vi får med det – debatter och skräckslagna rop om att någon “vill ta julen ifrån oss”. Kalle Anka, Astrid Lindgren, Lucia för guds skull, alla autentiska svenska traditioner verkar vara hotade, “och nu har de döpt om julmusten också, var ska det här sluta?” Och kom inte ens igång med Aladdins ark. Samma strider en gång om året.
I en något mindre aggressiv ton kan vi också höra Edward Blom bråka med omvärlden om hur tidigt man faktiskt kan börja fira jul. Själva argumentet börjar kännas som en fin svensk jultradition. Sammanfattningsvis är julen det vackraste vi har, och den får inte röras.
De övriga svenska högtiderna och traditionerna tycks än så länge vara någorlunda skyddade från oroliga spekulationer. Påsk, midsommar och till och med kräftskivorna ligger oskadda där, med alla sina ätbara tillbehör, även om jag kan ana ett avtagande intresse för det bisarra lekandet med kräftskal, svansar och antenner (kanske finns det hopp för de yngre generationerna).
Den där lite ovärdiga Ullaredsstämningen vid landets lunchtid varje torsdag borde kunna undvikas.
Vi har alltså rader av ofta ätbara svenska traditioner som lever och frodas, och som det hela tiden utkämpas strider för. Det är i ljuset av det som jag fortfarande tillåter mig att tänka tanken: Pannkakorna kanske kan offras? Det är fortfarande en rätt som är så enkel att tillaga hemma – även jag klarar det – att den lite ovärdiga Ullaredsstämningen vid landets lunchtid varje torsdag bör undvikas.
Dessutom är det fortfarande en efterrätt för barn.
LÄS MER: Killar, ni har inte insett hur bra oralsex är
LÄS MER: Så här dejtar vi 2024 – här är de nya trenderna
