En film som inte vill rygga för de svåra Cornelis-frågorna | Nöje

Som barn kunde jag knappt ens skilja honom från Beppe Wolgers, godnattmannen. Kanske var det skägget, men ännu mer de glada barnrösterna i socialrealisten “Rännstensungar” eller den oskyldiga hoppfullheten i “I natt jag drömde.”

Fröet till ett politiskt hjärta måste ha såtts i generationer i de där målartexterna, där några gick i trasiga skor.

Cornelis sjöng om de existenser som inte passade in, samtidigt som han alltmer blev en av dem. Man kunde stirra storögd på den där ömheten i alla scen- och tv-framträdanden. Hör ekon från låtarna. Men mycket har förblivit relativt osagt.

Som en tystnad eller ett skratt som har blivit svårare att relatera till med tiden.

Till exempel dömdes Cornelis till fängelse redan på sjuttiotalet för att ha misshandlat två transpersoner. “Ja, vi hamnade i Cornelis säng!” lyder rubriken i en herrtidning från den tiden. Som om det hela är lite galet. Men den munterheten har idag ett lika dissonant ljud som den spirande romansen mellan gubben Fredrik Åkare och den 16-åriga Cecilia Lind.

Att Magnus Gertten (även Björn Afzelius dokumentär “Tusen bitar”) nu har gjort en film som inte vill backa från de svåra Cornelisfrågorna känns därför lägligt.

Ramen är visserligen densamma, i ett kronologiskt porträtt, från barndomen i Holland tills Cornelis dör cancerfattig på Södersjukhuset 1987.

Men grundskissen är ny, mest för att Gertten så tydligt valde att göra detta till kvinnornas berättelse. Dels via en samling nyupptäckta intervjuer gjorda av Cornelis vän Git Magnusson, strax före hans död. Dels via material där de tre exfruarna får prata om sina liv med Cornelis.

Om otrohet, alkohol och paranoia.

Det är ett väl utgrävt arkivverk som försiktigt letar sig in under huden, kommer nära och ibland svider.

Jag har hört den andra hustrun Bim Warnes berättelse om hur Cornelis misshandlade henne medan hon sov. Som en bisats någonstans. Men att få allt exponerat i ljuset, inklusive hur de ljög om en förklaring om “sminkförgiftning” när hon var blåslagen och oförmögen att göra sitt jobb som programledare, ja det är något annat.

Ändå är det inte bilden av ett monster som filmen försöker måla upp. Snarare verkar den vilja vara öppen för tolkning.

Nog för att det krävs att man accepterar att Cornelis utan tvekan var helt äcklig för många kvinnor. Men i skuggan av hans missbruk av alkohol och droger blir det också förståeligt (inte att förväxla med förlåtet).

Samtidigt som hans hårda liv skapade en solidaritet med samhällets utstötta, så att de i sin tur blev synliga

Vem sjunger idag om trasiga skor? Så att den hamnar på topplistorna?

Vilken plats hade den orädde Cornelis fått bland oss ​​nu, i en tid då vi knappt ens vet var vi ska göra av Linda Skugge? Där allt måste sorteras in i facken ont eller gott, vackert eller fult, och malas ner till kantlös slät perfektion.

Några dagar efter “Some walk in broken shoes” inser jag att, bortom ambitionen att “lägga korten på bordet”, är det faktiskt just dessa kvardröjande reflektioner som gör filmen så berörande.

Hur den öppnar en dörr där tanken kan sträcka sig ut.

Berättelsen innehåller kanske inte allt, men den kommer med en blandning av kärlek, sorg, beundran, skam och skuld som bromsar den samtida impulsen att liksom ta ställning i Cornelisfrågan. Istället lämnas man med känslan av att han var många saker, och att varje man också är ett slags mysterium.