Netanyahu och Hamas står i vägen för freden – hufvudstadsbladet

“Glöm vapenvilan. Repressalier och eskalering står i centrum. Jag tror att vi måste spänna fast våra säkerhetsbälten.”

Det var den tidigare moderate stats- och utrikesministern Carl Bildts kommentar att Hamasledaren Ismail Haniya dödades i en attack i Iran på onsdagskvällen.

Palestinska grupper på den ockuperade Västbanken uppmanar nu till generalstrejker och massdemonstrationer. Attacken ökar också risken för att Gazakriget utvecklas till ett storkrig i hela Mellanöstern.

Samtidigt fortsätter dödssiffran i Gaza att resa sig. Enligt officiella siffror ligger nu antalet döda palestinier på 40 000.

Som Göran Greider skrev i hufvudstadsbladet den 17 juli är det nog betydligt fler än vad som skrevs. Enligt den respekterade medicinska tidskriften The Lancet leder krig alltid till indirekta dödsfall på grund av trasig sjukvård och brist på mat och rent vatten.

Flera är på gång idag internationella rättsprocesser där Israel ställs till svars. Nyligen föll domen i en av dem.

Israels ockupation av de palestinska områdena på Västbanken, östra Jerusalem och Gaza är olaglig och bör upphöra så snart som möjligt. Det meddelade Internationella domstolen i Haag (ICJ) i beslut den 19 juli.

Det borde vara slutet på saken, kan man tycka. FN:s huvudorgan för juridiska bedömningar och domar har genomfört en lång process – den tog ett och ett halvt år – på uppdrag av generalförsamlingen och har nu tagit ett beslut.

Men i internationell politik huvudregeln att kanske är rätt gäller fortfarande. Så istället för att lyda FN-beslutet trotsar Israel det öppet.

– Det judiska folket är inte erövrare i sitt eget land, inte heller i vår eviga huvudstad Jerusalem eller på våra förfäders land i Judéen och Samarien. Inget falskt beslut i Haag kommer att kunna förvränga denna historiska sanning, skriver premiärminister Benjamin Netanyahu på Plattform X.

De palestinier som drevs bort från sina hem i samband med upprättandet av staten Israel 1948 delar inte bilden. Och det är inte heller palestinierna vars förfäder också kommer från Judéen och Samarien, som har levt hela sitt liv under den 57 år långa israeliska ockupationen av Västbanken.

Den israelisk-palestinska konflikten är snuskig och sårande.

Det blir omöjligt att förstå det, om man inte kan uppleva djupet i vad den judiska befolkningen i Europa utsattes för. Sionismen uppstod som ett svar på den antisemitiska rasism som resulterade i ett av de mest fruktansvärda folkmorden i världshistorien.

Men konflikten blir lika obegriplig om man inte kan känna empati med det palestinska folkets sorg och hat. Bortförda från hem där de bott i generationer, till ett liv som flyktingar. Eller plågades under israelisk ockupation.

Israeler och palestinier har båda utsatts för, och utsatt varandra för, stort lidande. Men trots att de har så mycket gemensamt, betonar deras ledare ständigt skillnaderna.

Grundfrågan handlar om vem måste kontrollera landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden, lika stort som Småland.

Efter många ansträngningar från internationella medlare – inklusive flera svenskar – enades israeliska och palestinska ledare 1993 om en modell för fred.

Osloavtalet, som trots sitt namn undertecknades i Washington DC, bygger på formeln “land för fred”. Israel lämnar över land till en palestinsk stat och får långsiktig säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Det såg bra ut på pappret och världen jublade. Israels Yitzhak Rabin och palestinske PLO:s Yassir Arafat fick Nobels fredspris.

Men svårigheterna hade bara börjat.

Yitzhak Rabin fick stark kritik på hemmaplan eftersom han “förhandlade med terrorister”.

En av de mest högljudda rösterna var högerpolitikern Benjamin Netanyahu. Hans Likud-parti bildades på 70-talet i opposition mot idén om “land för fred”, med argumentet att “mellan havet och Jordan ska det bara finnas israelisk suveränitet“.

Den giftiga atmosfären efter Osloavtalet inspirerade extrema krafter och i november 1995 mördades Rabin. Ett halvår senare vann högern valet och Netanyahu blev premiärminister för första gången.

Netanyahu gick till val på samma program som han har drivit framgångsrikt i trettio år. Det skulle inte finnas någon tvåstatslösning.

Istället skulle bosättningspolitiken fortsätta, att expandera Israel steg för steg på bekostnad av palestinierna.

Fredsprocessen avstannade. Och under de senaste trettio åren har Benjamin Netanyahu och andra högerorienterade israeliska politiker framgångsrikt torpederat alla försök till fredsförhandlingar.

De har fått bra hjälp av styrkor i det palestinska lägret som är emot fred. Egentligen har Netanyahus Likud-parti och Hamasrörelsen, som fram till igår leddes av Ismail Haniya, samma mål.

Båda vill kontrollera allt land mellan havet och floden. De är bara oense om vem som ska göra det.

Idag råder stor förtvivlan om fred någonsin kan uppnås i Mellanöstern. Men hopplöshet är också ett politiskt vapen, som används av extremister på båda sidor.

Trots det enorma lidandet fortsätter Netanyahu att trotsa uppmaningar om vapenvila och fredssamtal. Krav från en omvärld som vill se ett slut på lidandet i Gaza. Men också från israeler som vill att regeringen ska fokusera på att få hem gisslan och att återställa landets skadade relationer med arabvärlden.

På samma gång Sydsvenskan kunde rapportera den 24 juli att några pro-palestinska demonstranter i Malmö agerar nyttiga idioter för fortsatt ockupation. Att ropa slagord till stöd för terrordåd är dumt, det uppsöka journalisten som skriver om det i sitt hem står i direkt konflikt med grundläggande demokratiska principer.

Det försvagar också det svenska stödet för den palestinska saken.

Den israeliska högerns självbild bygger på föreställningen att en fientlig omvärld vill driva judarna i havet. Men det är en falsk bild.

Som Somar Al Naher skrev i Dagens Nyheter den 21 juliarabvärlden är en sammanblandning av olika minoriteter, religiösa grupper och politiska rörelser.

Trots otaliga försök till panarabisk enhet handlar det om många länder med olika intressen. Även i förhållande till Israel.

Lösningen på en av våra tider De svåraste konflikterna har legat framför oss i trettio år. Israeliska och palestinska ledare har redan nått en överenskommelse, men extremister på båda sidor har stått i vägen.

Fred är möjlig. Men för att det ska försvinna måste andra krafter än Netanyahu och Hamas vara vid rodret.