Jag blev påmind om detta när jag läste Mario Draghis rapport “The Future of European Competitiveness”. Det skräder inte orden. Europa står inför en “existentiell utmaning”. Utan en drastisk nystart står kontinenten inför en “utdragen plåga”.
Europa släpar efter USA och Kina i innovationer, medan de amerikanska och kinesiska jävlarna fortsätter att utveckla ny teknik i rasande fart. Detta leder till europeisk kompetensflykt och minskat motstånd mot det ryska hotet, samt ökande svårigheter att leva upp till sociala krav från en åldrande befolkning.
I förhållande till amerikansk produktivitet har euroområdet tappat nästan 20 procent under 2000-talet. Alldeles för få nya företag växer och blir stora, alldeles för många flyttar till USA.
Den inre marknaden är fortfarande för splittrad. De nationella marknaderna är inte tillräckligt integrerade och ofta för små för att uppnå tillräcklig skala. Kapitalmarknaden är inte lika djup som i USA. Regler bromsar innovationer. FoU-investeringarna är för små och inte tillräckligt samordnade. Energipriserna är för höga.
Diagnosen liknar vad andra har rapporteratom än mer genomarbetade och välstrukturerade. Men det är recepten som fastnar för läsaren. Rapporten vill se en massiv kraftsamling för att rycka upp vår gamla kontinent – djärvare än någon tidigare har föreslagit.
Kärnan i förslagen är att kraftigt öka investeringarna. Draghi vill höja investeringskvoten i EU från 22 till 27 procent. Som jämförelse är fem procentenheter tre gånger mer än vad Marshallplanen gav efter andra världskriget. Tre Marshallplaner är alltså vad som behövs enligt Draghi.
Satsningarna bör ske brett, inom flera sektorer (främst transportinfrastruktur, fossilfri energi, hälsovård och bioteknik samt AI) och över hela kontinenten inom FoU, utbildning och kunskap.
Samtidigt måste dessa investeringar bli effektivare. Det kräver bland annat att EU mjukar upp konkurrensreglerna för att tillåta större skala – något som behövs för att företagen inom de högteknologiska sektorerna ska kunna konkurrera med amerikanska och kinesiska industriledare. Vilket i sin tur är nödvändigt för att minska beroendet av kinesisk import och kinesiska insatsvaror.
På den punkten kommer det att bli en kamp. Liksom när det gäller betänkandets förslag om att skära ner på byråkratin, skynda på tillståndsprocesserna och koncentrera insatserna där de gör mest nytta istället för att lägga bort dem på små projekt.
Den största kampen är att lära kämpade om finansieringen. Draghi hoppas att de olika åtgärderna tillsammans ska stimulera det privata näringslivet att dra det tyngsta lasset, men understryker att det behövs statliga insatser på nationell nivå och överstatliga på EU-nivå. Särskilt kontroversiellt är förslaget att EU ska låna mer på de internationella kapitalmarknaderna – något som den tyske finansministern redan har förklarat omöjligt.
Där står vi. Med en problembeskrivning som många skriver under på, men med recept som viktiga aktörer vägrar acceptera. Det skulle vara djupt beklagligt om Draghis rapport fastnar redan nu på grund av någon komponent eller några medlemmars egenintressen. Det är lite märkligt att Tyskland – ett av de länder i Europa som lider mest av energiproblem och bristande konkurrenskraft inom tech – lägger hinder i vägen för en strategi som kan hjälpa landet ur stagnationen.
Den gemensamma EU-budgeten uppgår inte till mer än 1 procent av unionens BNP. Och vi pratar om lån som inte ska gå till konsumtion utan till investeringar som syftar till att lyfta kontinenten – och därmed ge högre BNP och större möjligheter att möta räntor och amorteringar.
Jag hoppas på allvaret i situationen ska främja en fördjupad diskussion om hur investeringsstrategin kan bli verklighet. Martin Wolf skriver i Financial Times att Draghi försöker “rädda Europa från sig självt”. Må räddningsförsöket lyckas! Alternativet är att Europa, med Ericssons vd Börje Ekholms ord, gradvis blir “ett museum, med god mat och vin, fin arkitektur och vackra landskap men där ingen industri finns kvar”.
Kanske gillar de kinesiska studenterna det, men det är inte vad vi vill, eller hur?
Klas Eklund, chefsstrateg Dahlgren Capital
