Jag blir ständigt påhoppad av Simon Ridell – hufvudstadsbladet

Nåväl, det räcker för nu. Det här är något som måste komma ut till allmänheten. Inte för att jag tror att de är särskilt intresserade.

Men jag skriver ändå. För att jag är arg och kräver upprättelse. Istället för att anmäla min kollega till medieombudsmannen skriver jag en krönika.

Precis, Simon, som du förstår kommer jag inte ta upp det här “face to face”. Våra läsare är passagerare, jag kör bussen. Och jag ska kasta dig rakt framför den.

Vi har varit kollegor ganska länge nu, Simon och jag.

Jag träffade honom första gången under min praktik 2017. Då hade vi inte så mycket med varandra att göra, förutom att han räddade mig från en arg läsare som kom in på redaktionen med en tistel.

Men sedan jag fick jobb på hufvudstadsbladet har vi umgåtts ganska mycket. Vi har spelat badminton, hängt på krogar och skrivit en gemensam lista över allt överskattat som finns. (Ja, listan är fortfarande under arbete och jag kan avslöja den längre ner i artikeln).

Väl. Jag har märkt att Simon Ridell har en förmåga att notera små saker jag säger, som att han har ett litet osynligt anteckningsblock. Han är tyst om det, bara för att ta upp det i sina texter som tyvärr (!) alltid är så roliga att jag skrattar högt när jag läser dem.

Ett exempel är när han anonymt berättade om “en kollega” som sa att vi skulle få ett “bajsfilter” för redaktionen i Sandviken för att ta bort kranvattnets äckliga smak.

Flera vänner, kollegor och tidigare kollegor förstod att det var jag. Jag blev utskrattad. Kände mig liten och ynklig…

…tills vi flyttade in på redaktionen och jag insåg att jag hade RÄTT.

Vi har en vattenmaskin som filtrerar vattnet och den smakar långt ifrån det extremt äckliga kranvattnet som finns i Sandviken. Ett bajsfilter. Jag krävde en rättelse, men den kom aldrig.

Nu har min vän Simon tagit sitt språng ett steg längre.

Det gjorde vi ett färskt test av räksmörgås. Simon Ridell fick äran att skriva texten tillsammans. Jag skrattade som vanligt, tills – BAM! Jag upptäckte till min fasa att jag hade blivit påhoppad igen.

Och den här gången berättade han inte hela sanningen.

Han påstår att jag “inte ens” kan tanka en dieselbil. Jag som är väl medveten om alla killar som ska läsa texten och tänka “nej, det kan hon såklart inte. Hon är trots allt fru och måste stå i köket ett tag”, jag känner att jag vill att försvara mig själv.

Eller vänta. Varför försvara mig? Jag ska berätta sanningen.

Jag stötte absolut på enorma problem senast jag skulle göra det. Jag säger ingenting om det. Simon Ridell råkade uppenbarligen sitta i bilen och hans lilla osynliga anteckningsblock kom fram igen. När jag bad om hjälp filmade han och suckade “kvinnor…” (att härma sådana gubbar).

Men till sin förvåning stötte han på exakt samma problem. Ingen av oss förstod någonting när munstycket inte gick in i tanken. Vi försökte flera gånger, som om det plötsligt skulle fungera. Inte förrän vi fick hjälp (!) av personalen insåg vi att vi valt munstycket som var för lastbilar istället för personbilar.

Vi kände oss båda väldigt dumma. Vi skämdes. Och vi ifrågasatte helt klart vår existens när vi satte oss tillbaka i bilen.

Om det betyder att jag inte ens kan tanka en dieselbil – så var det. Men då kan inte Simon Ridell det heller.