I ett land som historiskt har präglats av jämlikhetsideal tas Oxfams rapport vanligtvis emot som ett slags betyg, eller vanligtvis en undergrad, på den förda politiken. Ökad ekonomisk ojämlikhet antas vara ett misslyckande.
Men ökad jämställdhet är inget självklart politiskt önskvärt mål. Både högern och vänstern i Sverige har under många decennier fört en politik som ökar ojämlikheten, och detta av två skäl.
En, och viktigast, är att en långtgående jämställdhetspolitik via skattesystemet med rätta uppfattas som orättvis. De flesta tror att en framgångsrik affärsidé eller uppfinning ska löna sig för upphovsmannen, att arbetsinsats eller ett utökat ansvarsområde ska återspeglas i lönen och att ett kvalificerat arbete som kräver en lång och svår utbildning bör ge. en högre lön jämfört med ett enkelt jobb som man kan utföra utan några förkunskaper.
De flesta tycker också att det är rättvist att risk ska löna sig. Tar du risken att investera i ny grön teknik i Norrland ska du belönas om affärsidén fungerar.
Och de flesta tycker att det borde vara skillnad i inkomst om man jobbar eller om man inte jobbar.
Denna värdegrund ökar ojämlikheten. Om man tänker som ovan, vilket ofta görs till höger i politiken, blir skattesystemet och ersättningsnivåerna inom socialförsäkringen därefter. Detta beror på att rättvisa definieras på ett annat sätt än ett lika ekonomiskt resultat. Och du har väldigt bra argument som vinner mark långt in i viktiga LO-grupper.
Den andra anledningen är vanlig i svensk debatt och kallas in av årets ekonomipristagare. De har forskat på vilka faktorer som gör nationer rika och pekar på stabila institutioner som ett oberoende rättsväsende, starka äganderätter, fri företagsamhet och ett fritt och demokratiskt samhälle. Sådana institutioner finns ofta i västerländska samhällen. Vi måste vara rädda för dem.
“Högern definierar rättvisa på ett annat sätt än ett jämställt ekonomiskt utfall. Och du har väldigt bra argument som vinner mark långt in i viktiga LO-grupper.”
Arbetarens viktigaste tillgång är lönen. Det är hennes och ingen annans. Det finns en bred acceptans för att ta ut skatter för att finansiera gemensamma angelägenheter. Men vänstern vill och har drivit på att skattesystemet ska användas för att jämna ut inkomstskillnader. Av politiska och ideologiska skäl, men framför allt, var man beredd att gå långt, på 1970-talet över 100 procent, för att utjämna löneskillnader.
En sådan politik upplevs av den enskilde som rättssäker och innebär att människor inte startar företag, inte tar risker och inte arbetar mer än nödvändigt, det vill säga gör precis det som ledde till den långa svenska stagnationen under 1970- och 80-talen. Socialdemokraterna har i huvudsak accepterat att ett konfiskerande skattesystem skadar ekonomin och har i olika omgångar sänkt skatten, framför allt under Göran Persson men även under Löfven. De så kallade “skadliga skatterna” är borta eller har sänkts.
Här finns alltså ett starkt moraliskt och ett allmänt accepterat ekonomiskt argument för att inte använda skattesystemet för att skapa ekonomisk jämlikhet.
Varför är det då så förtvivlat svårt för högern att argumentera för att sänka skatten på högre inkomster? Det görs i sak i höstbudgeten, men i partiledardebatten i söndags gick regeringspartierna fortfarande i defensiven. De fick S-ledaren att låta som att hon kan hantera folks löner, “jag använder hellre de pengarna på…”.
Jag tror att det beror på att högern underskattar styrkan i det första moraliska argumentet och fortsätter att använda det ekonomiska. Partiledarna för S och V är däremot mycket intresserade av de moraliska argumenten och blir ensamma damer på blocket.
Intressant nog var det Jimmie Åkesson, som är en mottaglig politiker, som stod närmast det moraliska argumentet. Men för att vinna denna mycket viktiga strid måste just Moderaterna ta upp moraldebatten.
Det är orättvist att ta människors egendom för att utjämna inkomster. Det är oacceptabelt att straffa individer för att de anstränger sig och tar risker. Att inte få disponera sin lön skapar en ofrihet.
Å andra sidan måste högern kraftfullt argumentera för större jämlikhet i livets chanser. Alla ska ha samma rätt att gå i en bra skola, att växa upp och leva i ett land med en stark rättsstat och att få välja sitt liv och att flit ska ha betydelse. Högern känner till den debatten utan och innan. Innehållet heter för närvarande Tidöavtalet, men benämns annars vanlig hederlighet.
