Ett större försvar kräver högre skatter – hufvudstadsbladet

Försvaret hamnade i fokus när regeringens proposition för det lades fram tisdagen den 15 oktober. Det bygger på vad försvarsutskottet har kommit fram till. Det har omfattat alla åtta partier i riksdagen. En rad detaljer lyftes fram, som att försvaret måste öka från 85 000 personer till 115 000 på fem år. De siffrorna inkluderar såväl anställda som värnpliktiga och hemvärn. De som genomgår värnplikt ska utökas från dagens knappt 6 000 per år via 10 000 personer 2030 till 12 000 senast 2035. Försvarsbudgeten kommer att öka från 2,2 procent av BNP nu till 2,6 procent 2028.

Det kan vara bra att betona några principer som rör försvaret. En av dem kan kallas spets och en annan bredd. De senaste åren har försvaret fokuserat på att vara vass och så kallad vass. Detta genom att ha ett litet antal utbildade soldater per år, färre än 4 000 per år i cirka tio år jämfört med mer än tiodubblats under det kalla kriget på 1980-talet. Under sju år 2010-16 skedde soldatutbildning på frivillig basis, eftersom värnplikten avbröts. De som tränades under den perioden var dock väldigt motiverade för uppgiften och i god fysisk form.

Flera av dem kom att tjänstgöra på uppdrag utomlands, såsom i FN-tjänst. Utrustningen och beväpningen de hade var bra och oftast nyanskaffad. När försvaret nu växer är det den här typen av soldater som utbildas, vilket är relativt dyrt. Det skulle också behövas en kategori av mindre avancerade soldater i utbildning och uppgifter. Det är redan i debatten och äldre soldater har nämnts, som ett lokalförsvar liknande hemvärnet. I så fall skulle de kunna ha en kortare och delvis enklare utbildning.

Kriget i Ukraina har visat på behovet av en enklare typ av soldater som kan utföra en rad grundläggande uppgifter som sjukvård, transporter, byggande av anläggningar med mera. Och samtidigt även soldater av mer avancerad typ som kan slåss vid fronten och använda vapen som i vissa fall är sofistikerade, bland annat tekniskt, till exempel drönare.

Under uppbyggnad från en relativt liten startnivå av ett starkare och större försvar står nu mer avancerade soldater i centrum. Det behövs soldater med enklare, men grundläggande, utbildning. Det är också de som ger ett försvar karaktären av ett folkförsvar, med ett större folkligt stöd och välfördelade kunskaper och färdigheter om försvar i befolkningen. Finlands försvar har denna karaktär med ett stort antal soldater och gott folkligt stöd. Så var det även för Sverige under det kalla kriget.

Eftersom utvecklingen av en kris eller ett krig är svår att förutse, inklusive hur länge det kommer att pågå, är det bra om det finns handlingsfrihet för en lång konflikt. Toppen av försvaret i form av soldater av elitkaraktär håller på att tröttna och behöver kompletteras med soldater som i mindre utsträckning är elitsoldater. Och det är bra om det finns många soldater som kan skjuta, sätta upp ställningar, maskera, bygga försvar, utföra enkel sjukvård, köra fordon med mera.

Många delar av försvaret har vapensystem som är komplicerade. Det gäller allt från stridsflygplan, kustkorvetter, ubåtar, artilleripjäser med mera. Men de är ofta få till antalet, eftersom de är dyra. En sårbarhet finns alltså redan om ett fåtal av dem slås ut. Vissa länder, som Finland, har behållit en del av sina äldre vapen, som artilleri.

Idag pågår en diskussion om hybridkrigföring där kraftverk, vattentorn, datasystem och annat kan vara måltavlor för en angripare i syfte att försvaga samhället och ett lands förmåga att försvara sig. Medvetenhet om sådana risker fanns under det kalla kriget. Men då mer som en risk att de skulle kunna påverkas av kriget, som att en bombning kunde bryta en kraftledning. Nu riskerar mycket av det att vara mål i tidiga skeden. Och samhället med större beroende av datorer, elektronik och el nu är mer sårbart än på 1980-talet.

En uppgradering måste ses i ett bredare perspektiv, som att vården är viktig. Under det kalla kriget fanns ett stort antal fältsjukhus. Ett stort antal medicinsk personal sattes in för att bemanna dem. Motsvarigheten saknas nästan helt nu. Omvårdnadspersonal för militär hälso- och sjukvård ska tas från den ordinarie vården. Att hålla den vanliga sjukvården på en bra nivå kan ses som en del av ett bra försvar. Mot bakgrund av det borde sjukvården i regionerna få de 20 miljarder kronor mer i statsbidrag per år som de behöver för att möta det befintliga sjukvårdsbehovet. Det skulle vara en del av civilförsvaret.

Efterfrågan på vapensystem som stridsflygplan, kustkorvetter, luftvärnsbatterier, artilleripjäser, drönare med mera är stor från många länder på grund av kriget i Ukraina och det försämrade säkerhetspolitiska läget. De är dyra och kan ha långa leveranstider. Till exempel kostar ammunition till artilleripjäsen Archer 85 000 kronor styck. I ett krig avfyrar en pjäs 200 till 300 stycken per dag. Det blir minst 17 miljoner kronor per dag.

Dyr ammunition måste köpas, förvaras och successivt bytas ut i samband med övningsskjutningar innan den blir för gammal. Så var fallet med mycket av försvarets utrustning under det kalla kriget, då även lager för bränsle, reservdelar, olika utrustning för sjukvård och livsmedel fanns tillgängliga och handlades kontinuerligt.

Vissa påpekar för övrigt att försvaret kring 1990 också kostade de 2,6 procent av BNP, som det är på väg mot 2028. Men då var skattekvoten nästan 50 procent mot nedåt bara 40 procent nu när den är på den lägsta nivån sedan 1970 – mitten av talet. Om försvaret ska ha högre anslag bör också den totala skattesatsen höjas, inte sänkas som nu har skett.