Donald Trumps comeback som USA:s blivande 47:e president får konsekvenser på många plan för Europa, och framför allt för Nato. Det är ingen hemlighet att de flesta i Natos högkvarter och i de allierades huvudstäder höll tummarna för en Harris-seger. Där är minnet av förra gången det gick med Donald Trump, och allt kaos som präglade hans fyra år som amerikansk president, fortfarande färskt.
Då är det dags att låsa dörren till Natos högkvarter nu och kasta nyckeln i Atlanten? Går Natos historia in i sitt allra sista kapitel efter 75 framgångsrika år med att säkra fred i Europa och är den transatlantiska länken på väg att brytas en gång för alla?
Eller kan det finnas en väg framåt, trots ett USA som tar avstånd från Europa och vars oberäkneliga president har satt frågetecken kring Natos allra heligaste, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna i artikel 5 i Washingtonfördraget?
Ja, det finns mycket att tänka på – och orolig för – dessa dagar vid Natos högkvarter. Men till skillnad från 2016 är man nu relativt väl förberedd – eller så förberedd som man kan få Trumps mycket omtalade oförutsägbarhet – inför vad som kan komma att vänta. Fast det är å andra sidan Donald Trump själv, som den här gången inte omger sig med några generaler eller andra “vuxna i rummet” som kan stoppa presidenten från de värsta överdrifterna.
Inte minst man ryser kollektivt i Nato till minnet av toppmötet i Bryssel sommaren 2018, då Donald Trump, enligt sin dåvarande nationella säkerhetsrådgivare John Bolton, var på väg att dra USA ur Nato vid sittande NAC-möte. En ambition som, enligt Bolton själv, Donald Trump bara motvilligt gav upp, eller snarare sköt upp till ett senare tillfälle. Och den möjligheten kan nu ha dök upp i och med hans omval.
Förra året tog de båda Senatorerna Marco Rubio (R-Fla) och Tim Kaine (D-VA) initierade därför en ny lag som hindrar presidenten från att på egen hand, och utan senatens godkännande, dra ut USA ur Nato. Även om det skulle räcka att minska det amerikanska engagemanget i Nato till ett minimum för att få det transatlantiska samarbetet att stanna.
För affärsmannen Donald Trump i slutändan handlar det om att få en bra “deal” för USA. Det är “America first” som gäller i alla lägen och det är vad resten av världen – inklusive Europa – måste rätta sig efter i framtiden. Enligt hans uppfattning är det bara rimligt att säkerhetsgarantierna är villkorade av att mottagarländerna betalar vad han efter åtta år fortfarande är fast övertygad om är en medlemsavgift som de allierade är skyldig USA.
Frågan om “bördanfördelning” – fördelningen av styrkor över Atlanten – har varit en fråga sedan dag ett i Nato, med ständiga uppmaningar från Washington, DC till européerna att stärka försvaret. Men alltför ofta för döva öron; från europeisk sida har man hellre lagt pengarna på välfärden än på försvaret.
Idag finns det 23 av 32 medlemsländer i Nato som, ibland efter en del budgettricks, når de berömda 2 procenten av BNP för försvaret. Nuförtiden är det bara ett minimum, ett golv snarare än ett tak.
Det är faktiskt mer Putins förtjänst än Donald Trumps. Det är heller ingen slump att försvarsbudgetarna ökar ju längre österut man kommer i Nato. Men de europeiska allierade står fortfarande bara för 20 procent av försvarsutgifterna i Nato. Mycket mer kommer att behövas, och Europa måste äntligen ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet i framtiden; som Natos europeiska pelare, inte via några separata strukturer enligt fransk modell.
USA har ett bra tag varit på väg bort från Europa till Asien och Indo-Stillahavsområdet, som idag utgör det strategiska centrumet för amerikansk säkerhetspolitik. Det är Kina som är USA:s främsta rival, inte Ryssland, som nu kommer att bli något som européerna själva måste ta hand om. Som kriget i Ukraina, som Trump har lovat att lösa inom 24 timmar.
Nato såg sommarens framsynthet tillräckligt för att ta över samordningen av Ukrainas stöd från USA, och även valet av den nya generalsekreteraren indikerar långsiktig planering i försvarsalliansen. Mark Rutte går under smeknamnet “The Trump Whisperer” för sina uppenbarligen goda relationer med den omvalde presidenten.
En av få ljusglimtar nuförtiden kommer annars – något oväntat – från EU. Den nya utrikeschefen, Kaja Kallas, nämndes tidigare som tänkbar generalsekreterare för Nato, är en övertygad transatlant – och även estländare. Så hon vet vad som står på spel.
Det kan kännas tryggt när Europa snart står inför en ny verklighet.
Ann-Sofie Dahl
Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik, Nonresident Senior Fellow vid Atlantic
Expert från rådet (USA) och Nato.
