Från ingenstans säger Alice att hon ska berätta om något som hände när hon var 16 år gammal. “Trigger warning nu”, säger hon innan hon fortsätter att veckla ut en mardrömshistoria om ett övergrepp hon utsattes för.
Jag är förvånad över att ingenting i varken Alices eller Klaras tonfall eller takt förändras när Alice fortsätter prata om övergreppen. Under en löprunda med sin kusin blir hon överfallen av en man som hoppar ur en bil.
Han tar tag i hennes midja, hon skriker, kusinen hör inte. Hon tittar ner på hans ben och ser att mannen är naken.
“Sprang du här samtidigt?” frågar Klara trött.
“Nej, han håller om mig. Och börjar dra ner mig i diket”, säger Alice, som lyckligtvis lyckades ta sig loss från mannen och springa hem.
Hela historien tonsätts av spänd musik och ljudeffekter av fotsteg på grus, en bildörr som slår igen och däck som skriker. Det är som att kastas in i ett avsnitt av P3 Historia, även om den historiska händelsen som skildras är Alices eget trauma.
“Fan vad galet!” är reaktionen från Klara på kompisens misshandelshistoria.
Den spända musiken försvinner och redaktörens röst dyker ner i podden: “För er som lyssnat och känner att ni behöver stöd finns det olika jour och stödlinjer att vända sig till.”
Jag hade behövt stöd efter att ha lyssnat, inte från BRIS eller en kvinnojour, utan ungefär som en medieforskare, för att förstå hur människors största trauman behandlas så lättvindigt i poddar och YouTube-filmer.
De reduceras till “sjuka historier”.
I “Alex & Sigges podcast” spelar duon upp klipp från Anis Don Deminas YouTube-video “Berättelsen om Anders Breivik”. Utöyaattacken beskrivs där med musik som i en actionfilm, skott och skrik.
Jag känner mig som Alex Schulman: “Det är outhärdligt”.
Att fira de värsta sakerna som kan hända människor med sanna brott är ett tecken på att vi inte kan bära den verkliga smärtan av trauma, vare sig det är internationellt eller personligt.
Flera gånger har jag varit med i samtal där en person beskriver ett övergrepp eller misshandel de upplevt samtidigt som de skrattat eller viftat bort det.
Visst är det ofta bra att skratta och springa med sin egen historia. Men det är så märkbart när en fruktansvärd händelse inte bearbetas. Den ligger som ett granitblock mitt i samtalet.
Jag som lyssnare blir ombedd att spela med, låtsas som att stenen inte är där, att dess vikt inte finns där.
