Recension Börje – The Journey of a legend Skarsgård Viaplay

Känslan, den av alla så önskade, finns här från början som ett slags positivt patos i berättandets tjänst. Varje detalj är till för att lyfta betraktarens upplevelse och ingen enskild del är för liten för att inte tas på allvar.

Ta som exempel vad kostymdesignern Sofie Krunegård bidrar med. Det spelar ingen roll om ett plagg här och ett annat där hamnat fel i tid, för känslan är rätt.

Ta som ett annat exempel vilka utsökta val produktionsdesignern Betsy Ångerman har gjort. Hon, kanske mest känd för att hitta Netflixs “Quick cash”-stil, ramar in historien om Börje Salming för att matcha Martin Bengtssons manus. I serien är även kylan het och scenografin ska liknas vid mysiga kramar, sådana som ger en känsla av trygghet och nyfikenhet.

Detsamma gäller Niclas Frisks musik som bygger på igenkänning och nyhetens njutning, vilket gör att den skaver lagom mot seriens bilder. Det ena stjäl inte uppmärksamheten från det andra, utan skapar en smidig atmosfär utan att behöva gå hand i hand.

“Börje” har premiär den 19 november på Viaplay och TV3

Ta också Crille Forsberg, filmfotografen, som som få andra kan hitta bildavsnitt som gör även de nödvändiga transportdelarna av berättelsen intressanta.

Men ta framför allt dessa tre exempel och para ihop dem med ensemblen och regissören Amir Chamdin.

För mig är de viktigaste scenerna i “Börje” inte de med mest dialog, utan de där skådespelarna “pratar” och förmedlar genom att reagera, om än subtilt eller knappt alls. Eftersom “Börje” är en serie om en kille som höll sina ord för sig själv – Salming kom att tala mer senare i sitt liv – är det sekvenser som dessa som får historien och därmed tittarens hjärta att pumpa.

Det är klart att “Börje” handlar om drivkraft och vilken typ av bränsle som kan vara avgörande för att en idrottare ska bli en legend. I fallet med seriens Börje Salming lutar temat åt dels sökandet efter en fadersgestalt och dels mot det kärleksfulla förtroende som finns mellan Börje och hans storebror Stig. När en “försvinner” måste någon slags ersättare hittas, och att undvika att göra någon besviken blir inte bara bränsle, utan en ständigt brinnande eld.

Samspelet mellan huvudrollsinnehavaren Valter Skarsgård och Oscar Skagerberg, som spelar “Stigge”, är viktigt för att det här ska fungera. Återigen handlar det om tittarens känsla: Skarsgård och Skagerbergs framställningar som bröder upplevs som genuina och med tanke på hur lite de säger till varandra kan det jämföras med skådespeleriets under.

Det hade jag gärna sett mer av.

Seriens svaghet är just det, att varje rörelse framåt innebär ett missat tillfälle att berätta mer, att stanna upp, att ge tittaren ytterligare sekunder eller minuter med de i många fall älskvärda karaktärerna; några av dem kan du knappt tro är baserade på riktiga människor.

Det finaste och mest hjärtevärmande med “Börje” är hur Valter Skarsgård nästan delar upp sin version av Börje Salming i två: Dels hockeyspelaren och dels killen som först är kär i och sedan kommer att älska Margitta Wendin, spelad av Hedda Stiernstedt .

Den uppdelningen är viktig för att förstå seriens Börje Salming och vad vi vet om vad som hände efter att “Börje” slutade. Det är förstås en inre kamp lika gammal som tiden, den mellan att offra allt för segerns sötma eller att acceptera behoven hos sina närmaste när viljan att vinna går för långt.

Hedda Stiernstedt får oss att förstå Margitta Wendins val.

Valter Skarsgård får oss att förstå Börje Salmings val, och varför Salming kämpade så hårt att det var som om han trodde att isen han åkte på skulle förvandlas till vatten.

Ibland dumdristig? Otvivelaktigt.

Men som materialförvaltaren “Smokey” säger alldeles i början av serien: Ishockey fick Börje Salming att känna sig levande.

Att söka den känslan är vad vi alla strävar efter, eller hur?

På så sätt fångar “Börje” perfekt vad det innebär att vara människa.

Stjärnornas stilval på galapremiären av “Börje”