Tories regerade i 18 år. Storbritannien avreglerade marknader och sålde statligt ägda företag och så småningom föll även Berlinmuren. Thatcher var tidsandan.
När Tony Blair vann 1997 han gjorde om vänstern i hela Europa. Socialdemokrater i Skandinavien och i Tyskland drogs mot mitten och genomförde liberaliseringar och sänkta skatter. Göran Persson och Gerhard Schröder hävdar visserligen att de var sina egna män, men de var typiska blairiter för tiden.
1990- och 00-talen var libertarianska och internationalistiska. Utrikespolitiskt förenades det nya centret i krigen på Balkan men splittrades i Irak. Labour regerade i 13 år.
I torsdagens val väntas Labour-ledaren Keir Starmer vinna en minst lika stor seger som Thatchers och Blairs, men vilken politik som faktiskt vinner är inte lika klart.
Det är dock tydligt att folk är trötta på de konservativa och på en lång period av dåligt hanterade kriser – finanskrisen, migrationskrisen, brexitkrisen, pandemikrisen, klimatkrisen och vad som måste kallas BoJo kris. Boris Johnson fick ett unikt förtroende men slösade bort både det och partiets statsbärande legitimitet.
Den kanske allvarligaste är Storbritanniens ekonomisk situation. Tillväxten är i minus, produktiviteten är rekordlåg, inflationen och energipriserna är höga, liksom statsskulden och skattebördan. Storbritanniens statsskuld närmar sig 100 procent av BNP och kommer snart att gå om Frankrikes storlek.
I medelstora städer härjar en utbredd folklig relativ fattigdom med minimal uppvärmning i hemmen på vintrarna, minutbegränsningar för varma duschar och riktigt kött max två gånger i veckan.
Att landet lämnat sitt enda stora frihandelsområde, EU, väntas straffa den brittiska BNP-tillväxten i många, många år framöver.
Keir Starmers viktigaste budskap i valrörelsen är en ganska traditionell vänsterinriktad men ändå substantiell tillväxtpakt. Han vill öka offentliga investeringar i infrastruktur, tillföra mer resurser till välfärdsstaten och framför allt sjukvården, starta ett nytt statligt bolag, Great British Energy, för billig och förnybar el och göra Storbritannien självförsörjande på energi.
Han verkar inte tro på en skuldfinansierad finanspolitik och är måttligt intresserad av skattehöjningar. Han vill förkorta tillståndsprocesserna(!) och tydligt arbeta med statsbidrag för att locka industriinvesteringar samt använda statliga pensionsmedel för inhemska investeringar.
Han är helt klart Kina-inspirerad i sin syn på ekonomin: på alla områden föreslår han ökat statligt engagemang och regeringsplanering. Företagen ska samarbeta med staten i tioårsplaner för ökad stabilitet.
På miljöområdet vill han öka hastigheten mot nettonollutsläpp och satsa stort på att sanera landets floder, vattendrag och vackra kuster.
Dirigism trots det förespråkar landet viktigaste marknadsliberala rösterna, The Economist och Financial Times, att Keir Starmer tar över regeringsmakten. Och de gör det med liknande argument. Tidningarna anser att den konservativa regeringen har misslyckats med tillväxtpolitiken, med bostadsbyggandet, med frihandelsavtalen, med den långa serien av krishantering, den har fastnat i en protestkultur mot migration, ägnar för mycket energi åt symboliska småfrågor. och den tar inte klimatet och miljön på allvar som frågorna förtjänar.
De har invändningar mot delar av den ekonomiska politiken men menar att Labour nu är ett bättre alternativ.
Tankefiguren som dyker upp i tidningarna är ett slags finansinstituts stöd för en grön tillväxtpolitik. Energioberoende med sol-, vind- och kärnkraft, massiva investeringar i kollektivtrafik och rent vatten i floder och hav verkar erbjuda en lockande framtid för kapitalansvariga.
Samma stöd syntes i lokalvalet i London tidigare i våras då stadens stora och vassa miljözon var huvudfrågan. Tories kampanj mot zonen “bort från dag ett” var ett fiasko och den sittande Labour-regeringen vann med nästan 20 procentenheter.
När jag pratade med Tory-folk då sa de att “alla i finansbranschen röstar vänster”.
Här finns en tydlig varningssignal till Sveriges M-ledda regering. Utgångspunkterna för Rishi Sunak och Ulf Kristersson är olika, men kombinationen av svag tillväxtpolitik, sänkta klimatambitioner och en otydlig miljöpolitik generellt gör att i synnerhet stadsbefolkningen letar efter andra alternativ.
Svensk borgerlighet kanske inte vinner val på klimat och miljö, men den kan helt klart förlora val genom att slarva med gröna frågor eftersom de har en så tydlig framtidsanda.
Klimat- och miljöfrågor är en hygienfaktor, men också en väg framåt för investeringsdriven tillväxt. Slår man ihop energifrågan, transportinfrastruktur, nyindustrialisering och klimatåtaganden framträder en ganska tydlig agenda.
Keir Starmer verkar ha fattat det. Magdalena Andersson kommer definitivt att försöka. De kommer att använda varje grön fråga för att utöka statliga åtaganden och statlig kontroll.
Miljöpolitiken måste ha konkurrens från liberala krafter, annars går både den och regeringsmakten förlorad till vänster.
