Om att plötsligt förlora synen



0a69cde0 be2a 41bf 92f6 2e4932a78797

En sotplym dök upp i synfältet en morgon i juli. Jag förstod inte innebörden av det, inte heller vad de små svarta prickarna utspridda över himlen betydde när jag tittade upp mot de regntunga molnen när jag cyklade till jobbet.

Flaggan blev en skärm, brunröd, som växte fram under dagen och någonstans började jag inse vad jag gick för och cyklade upp till S:t Eriks ögonsjukhus. Där tittade de mig i ögonen och släppte in mig efter tio minuter.

Avdelningen är internationaliserad som ett flaggat skepp på världens hav. Snälla människor från hela världen tog hand om mig och en professor från Karolinska opererade sedan ögat, han satte in tre titthål, tog bort glaskroppen, fyllde den med gas och nitade näthinnan med laser. Dagen efter fick jag komma hem, enögd i några veckor och ordinerade ett liv i tystnad, men det skadade ögat kan se ljus och den där hemska mörka skärmen är borta.

Näthinneavlossning drabbar mellan 1 000 och 1 500 personer per år i Sverige och är därför ett ganska ovanligt tillstånd. Det måste behandlas omedelbart, annars kan det leda till blindhet i det drabbade ögat.

Som så många specialiteter inom vården har även denna behandling genomgått en revolution. När min pappa gjorde samma operation 1971 var det mellan 10 och 20 procent som återfick synen helt.

Nu är siffran 90 procent, en nästan biblisk precision. Pappa såg aldrig riktigt bra igen.

Ögonkirurgi är en 1800-talsvetenskap, bland annat utvecklat för att ta hand om krigsskadade. Det har alltid varit en smal specialitet men omhuldad och exklusiv. Den riktigt snabba utvecklingen sammanfaller med samhällets allmänna internationalisering som accelererade under 1990-talet.

En handfull enskilda forskare verkar ha spelat en stor roll, centrerad kring Mass Eye and Ear i Boston och Moorfields i London med adepter över hela västvärlden, i Sverige främst i Lund och i Stockholm.

I samma ålder kan min mamma se allt mellan himmel och jord. Och till skillnad från min pappa kommer jag med största sannolikhet att kunna se med båda ögonen.

De ägnade sina liv åt hornhinnetransplantationer, näthinneoperationer och linsersättningar, systematiserade och spred sin kunskap, utvecklade nya tekniker och vågade och lyckades utföra mirakel.

Att bli gammal och blind var bara ett gemensamt öde. År 1980 gjordes 500 linsbyten i Sverige varje år, med ganska många komplikationer. Idag görs 130 000 om året, operationen tar några minuter och grå starr är inte längre ett folkhälsoproblem.

Min blinda mormor i Karlskrona kunde inte se sina barnbarn efter att hon passerat 80, jag minns hennes hand över mitt ansikte.

I samma ålder kan min mamma se allt mellan himmel och jord. Och till skillnad från min pappa kommer jag med största sannolikhet att kunna se med båda ögonen. Linsdriften har även integrerats med optikindustrin och korrigerar nu även brytningsfel.

Ögonvård i Sverige, och särskilt i Stockholm, är ett fint exempel på hur en specialitet växer, får bredd och kommersiella inslag med en massmarknad men behåller sin absoluta kant i en mix av offentlig och privat finansiering.

Ett 30-tal privata företag arbetar med ögonvård i Stockholm, några stora och internationella, som Memira, andra små. Tillsammans gör de mycket stora hälsoinsatser för en bred allmänhet.

Man skulle kunna tro och hoppas att en sådan ögonsår tas ömt om hand av ansvariga politiker, men det stämmer tyvärr inte. Ögonvården i Stockholm ska ses över.

Den rödgröna majoriteten vill i ideologisk blindhet rulla tillbaka vårdmarknaderna och har med stöd av Centerpartiet beslutat att lägga ner vårdvalet som ligger till grund för ögonvårdsmarknaden. Den breda floran av organisationsformer ska centraliseras under en kommitté. S:t Eriks, som är ett eget aktiebolag, ägt av regionen, ska lyda under samma ledning.

Konsekvenserna av detta förutsågs i ett pressmeddelande som skickades ut i juni. Förvaltningen har avvisat politikernas beslut. Avskaffandet av vårdvalet inom ögonvården drivs fram i det oändliga så att det “inte blir brist i vårdutbudet”.

Beslutet är förhoppningsvis ett första tecken på att regionledningen inser hur fel deras politik leder och hur tidig den är. Blandningen av privata och offentliga företag och privat och offentlig finansiering är mycket bra för att bevara internationell status, behålla och attrahera nyckelpersoner, fortsätta forskning och utveckling, och samtidigt skapa massmarknader för nu enkla procedurer.

Specialiteten är i skarp internationell konkurrens. Det räcker med att ett tiotal personer i Stockholm hellre jobbar utomlands för att den högspecialiserade ögonvården ska kollapsa.

Vi har nu ett fantastiskt ekosystem inom svensk ögonvård. Vårda den.

Lämna ett svar