Kulturjournalistiken hotas när mediebolagen sparar

I tuffa ekonomiska tider tvingas ett antal medieföretag i Sverige till hårda besparingar och journalistiska omprioriteringar.
Men när ledningen på Östgöta Correspondenten, som grundades 1838, nyligen beslutade om en omorganisation där rollen som kulturredaktör försvinner och kulturbevakning tilldelas allmänna reportrar, var reaktionerna starka.
– Det har varit överväldigande, säger Erik Jersenius, som i samband med bytet valde att sluta som kulturredaktör på Corren.
– Många läsare blev upprörda när det blev känt att jag skulle sluta. Men att kulturchefer från hela landet började ringa redan den kvällen, för att visa omsorg, solidaritet och respekt för mitt arbete, det hade jag inte förväntat mig.

Han säger att han förstår för det tryck tidningen står inför, med ökade kostnader, en tuff annonsmarknad och utmaningar att skapa en lönsam digital nyhetsförmedlingsverksamhet – men framhåller samtidigt kulturjournalistikens roll.
– Som redaktörer kan man välja vilken bevakning man vill ha och vad man vill uppnå. Tanken när jag kom till Corren var att växla: försöka ge Östergötland en kulturell sida som påminde om Sydsvenskans eller GP:s, även om våra resurser var mindre.
Det rådde ingen brist på folkmassor, regionen präglas av hög kulturkonsumtion och starka kulturinstitutioner, med symfoniorkester, museer och Linköpings universitet.
– Om man är envis med att visa intresse för kulturen, då tror jag att fler kommer att tycka att det finns något värdefullt där. En person jag pratat med om kulturens roll i ett samhälle sa: det är inte grädden på moset, det är jästen i degen, säger Erik Jersenius.
Corren ägs av NTM-koncernen, som driver ett tjugotal lokaltidningar. Bonnier News Local har också dragit ner: förra året försvann kulturredaktörsrollen från de fyra hälsingetidningarna HT, Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten. Tanken var att titlarna inte längre skulle ha en gemensam kultursida, utan hyperlokalt, eget material, och när kulturredaktören Christina Busck gick i pension blev hon inte ersatt.
– Efter det som nyss hänt på Corren är jag övertygad om att fler tänker i samma banor, men det är olyckligt om bara storstadstidningarna ska ha kulturjournalistik och reflektion. Det blir tråkigare utan intellektuella utmaningar. Eller som Churchill ska ha sagt: “Utan kultur har vi inget att försvara”, säger hon i dag.
Christina Busck beklagar att Hälsingetidningarna skulle bli så lokala att det inte längre var aktuellt att recensera till exempel teater några mil bort.
Flera kulturredaktörer i landet som DN talar med lyfter fram att kulturredaktionen inte bara reagerar och kommenterar, utan också är en aktör och en samhällsbärare som deltar i kulturlivet på en plats, som lyfter fram kulturskapare, skapar kontaktytor mellan institutioner, politiker och allmänheten.

Nyligen meddelat Bonnier News Lokala nedskärningar även på Dala-Demokraten och Länstidningen i Östersund. Samtidigt ska de få en ny karaktär, med tonvikt på opinionsbildande material och djupgående reportage, inte snabb nyhetsrapportering. Den förändringen är också en anpassning till det nya mediestödet, som riksdagen klubbade under onsdagen. Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten, är försiktigt hoppfull om den tidningens framtid, men oroad över utvecklingen i stort:
– En recension skriven av en person som bor i till exempel Smedjebacken blir annorlunda än om den är skriven av någon på Södermalm. Platsen spelar roll. Vi lever i olika politiska universum.
Enligt Greider leder en bantad kulturjournalistik ofelbart till en kvävd mångfald:
– Det sammanfaller också med nedskärningarna i folkbildningen. Men det är viktigt att ha en kvalificerad kulturvakt i hela landet, allt annat gynnar högerpopulismen – fast man ser ut som en efterbliven person om man säger så, säger han.

På annat håll står det kulturjournalistiken stark. Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell har hittills aldrig tvivlat på dess värde.

– VK ägs av en stiftelse, vi är oss själva. Jag har alltid känt en grundtrygghet och är inte ifrågasatt på någon nivå. Men det är klart att jag är orolig för utvecklingen och för kultursamtalet i vid bemärkelse behövs samtalspartner utanför storstadsregionerna. Utan dem uppstår ett vakuum: du blir en ensam ö. Endast tillsammans kan vi skapa tryck från landet.
Sara Meidell kallar kulturjournalistik för en del av ett regionalt ekosystem, där även kulturinstitutioner och utövare ingår.
– Om kultursidan faller är det ett hårt slag mot det lokala kulturlivet. Det är en förlust som i slutändan handlar om distributionspolitik: om du inte syns finns du inte – och varför ska du ha pengar?

Kristian Ekenberg, kulturredaktör på Gefle Dagblad kallar det som hände på Corren för “en stor nyhet”:
– Det handlar om en stor tidning och visst är det tajt i branschen, men Corren har det inte sämst. Jag känner själv ett starkt internt stöd, men i förlängningen gör utvecklingen att man är beroende av en chefredaktör som förstår och värdesätter det man gör, och ägare som inte ser kulturredaktören som en udda fågel. . Men det vore konstigt om inte dessa attityder sipprar ner i de stora mediebolagen – och blir normaliserade.

Anna Roosvall, professor vid institutionen för medievetenskap vid Stockholms universitet har tillsammans med Kristina Riegert och Andreas Widholm skrivit “Kulturjournalistikens världar.” (2022), en granskning av kulturjournalistikens utveckling från 1985 till 2015. Hon är inte förvånad över vad hon ser:
– Det leder till mindre mångfald, mindre debatt. Både ur ett demokratiskt och ett estetiskt perspektiv är det sorgligt och destruktivt.
Inom ramen för studien har forskarna också undersökt varför läsare söker sig till kulturjournalistik.
– De allra flesta uppgav att de läser kultursidorna för att följa omvärlden och samhällsdebatt. Först då kom intresset för konsten, eller av andra skäl, som livsstil eller modetrender.

Kulturjournalistikaffärer alltså om annat än journalistik om kultur. Och speciellt i Sverige är det så här:
– Här pågår debatten om terrordåd, om metoo, om klimat nästan uteslutande på kultursidorna. Så är inte fallet i de andra nordiska länderna. I Danmark är debatten till exempel på debattsidorna, men den är betydligt mindre, säger Anna Roosvall.
Alla som DN pratar med upplever också att det i en tid präglad av klimatkris, två närliggande krig, lågkonjunktur och hot mot demokratin på många håll är särskilt viktigt att upprätthålla en mångfald av röster i de traditionella medierna.