Brittiska Ruth Rendell kallades detektivdrottningen precis som kollegan PD James, men avskydde titeln. Ruth Rendell avskydde också Agatha Christies Miss Marple, som brukade jämföra mördarna med opålitliga bybor i tysta lilla St Mary Mead.
Istället börjar Rendells intriger i vad vi idag skulle kalla socioekonomiska förhållanden, i grå vardag, tillkortakommanden och frustration. Det är en tid då man börjar beskriva klasskillnader och sociala konsekvenser på ett nytt sätt, sextiotalets politiska omvälvning märks tydligt. Ruth Rendell var själv politiskt aktiv för Labour i House of Lords.
Hon skrev fler och fler psykologiska thrillers genom åren, ofta under pseudonymen Barbara Vine, växlande mellan dem, fristående deckare och Wexfords återkommande undersökningar i den fiktiva staden Kingsmarkham.
Hon började själv sin professionella karriär som journalist, men slutade efter att ha skrivit om en middag på en lokal tennisklubb, en middag hon inte deltog i och där hon saknade att högtalaren föll död. Det var en av få roliga historier hon berättade om sig själv, hon verkar ha varit ett ganska svårt intervjuoffer. Varför började hon skriva? Hon tyckte om att skriva. Var kom berättelserna ifrån? De kom precis.
Böckerna är lågmälda, utan explicita våldsskildringar och kryper istället ibland obehagligt nära läsaren. Ändå är det svårt att sluta läsa: det finns en klarhet där som inte går att motstå. Sextio år senare är hon framför allt en ovanligt klok personskildrare.
“Vem var Doon?”
Trans. Lars Hermansson, AB Lindqvist förlag, 180 s, 1964
Det är snarare en historisk deckare, tyckte Ruth Rendell själv med tiden, för “From Doon With Death” skildrar en verklighet som känns konstigt gammal. I lilla Kingsmarkham ringer Mr Parsons polisen när hans fru Margaret inte är hemma när han kommer hem från jobbet. Den trötta polisen som kommer försöker lugna Mr Parsons, kanske en och en halv timme är inte för mycket att gå i taket för? Men Mr. Parsons vet: hans fru är alltid hemma när han kommer hem. Något har hänt.
Det har den, och Margaret Parsons hittas så småningom mördad i skogen utanför staden.
Det är nu som kommissarie Reg Wexford går in i Ruth Rendells första publicerade deckarroman. Ledtrådarna till att lösa mordet är få: en bränd tändsticka och ett dyrt läppstift.
Margaret Parsons var lyckligt gift verkar det som, även om det är få detaljer som polisen noterar. Maken har ett stort intresse för brott, “det är en hobby”, försvarar han sig med när polisen upptäcker alla blodiga titlar i bokhyllan. Och vem är Doon? Margaret Parsons har en hel låda med böcker med dedikationer från någon som kallar sig Doon och är helt klart besatt av Margaret Parsons.
Det är en stillsam historia, en pusseldetektiv i gammal hedervärd stil där Wexford och hans underhuggare förhör alla tänkbara bekanta och barndomsvänner, pratar med butiksägare och studerar bildäck. Genom förhören och polisens iakttagelser framträder bilden av ett gammalt samhälle, där kvinnorna genomgående är hemmafruar och männen är de enda med någon form av frihet. Andra saker är förvånansvärt moderna: det är ganska mycket som inte har förändrats alls genom åren. Det är bara roligt att upptäcka.
Upplösningen är inte helt omöjlig att lista ut i vår tid, men 1964 var den ytterst ovanlig i brittiska deckare.
“Demonen”
Trans. Ann Henning, Legenda pocket, 214 s., 1976
Den pedantiske Arthur Johnson stryper ibland kvinnor. Inte bra, inser han till och med själv. Tråkig vana. Det är därför han istället tagit sig an att strypa skyltdockan han hittade i källaren, en ofarlig handling han tar till när lusten slår mot honom.
Men det är inte hans källare. Hyresvärden förvarar alla möjliga skräp där, och Arthur Johnson smyger in dit sent på kvällen. Ingen ser honom, för bara ett rum har utsikt över bakgården och ingen bor där.
Det är klart att någon flyttar in, så småningom. För Arthur Johnson blir det mardrömslikt från början, för den nya heter Anthony Johnson och de blandas genast ihop. Inte bara det, utan den nya hyresgästen tar på sig att städa ur källaren, vilket leder till oväntade katastrofer för dem båda.
Elegant handling där vardagliga samtal på krogen snabbt blir svindlande obehagliga.
“Drömmer ihjäl”
Trans. Ann Henning, Askild & Kärnekull, 228 s., 1980
Två unga män, Marty och Nigel, får en dag höra om ett litet lokalt bankkontor där bara två personer arbetar, en ung kvinna och en äldre rösträknare. I kassaskåpet kan det finnas flera tusen pund, ganska lättillgängligt. Sagt och gjort: de planerar (nåja, inte särskilt genomtänkt) ett rån en dag när den äldre bankkassören ska vara ute och äta lunch.
Bankkassören är däremot trött på sin tråkiga fru, tråkiga barn och jobbiga svärfar. Han älskar att läsa romaner, och har genom litteraturen insett att livet kan vara något mer och bättre än att sitta framför tv:n på kvällarna efter en händelselös dag på jobbet. Nu får han plötsligt en chans att fly från sitt vanliga liv! Men vart ska han ta vägen och vad vill han egentligen?
Det är en av Ruth Rendells smartaste intrig, en berättelse om desperata drömmar och fatala dåliga beslut – och om litteraturens korruption.
“Stenarna kommer att gråta”
Trans. Nils Larsson, Bonniers, 293 s., 1985
Om man bara ska läsa en bok av Ruth Rendell så är det denna, en genialiskt konstruerad mordhistoria där mördaren avslöjas i första raden: “Eunice Parchman dödade familjen Coverdale för att hon inte kunde läsa eller skriva.” Ändå blir det en flämtkramande deckare där spänningen bara byggs upp, för samtidigt som läsaren förstår Eunice Parchmans frustration är det också tydligt att den rika, välutbildade familjen Parchman bara vill sin hembiträde väl.
Men de förstår ingenting.
Det är ett knivskarpt klassdrama med okunskap som ett centralt tema, det som leder till katastrof för alla inblandade. Och trots att hon vet vem mördaren är, lyckas Ruth Rendell placera flera överraskningar på vägen till mordet.
Den har fått anhängare: Leïla Slimanis roman “Vuggvisa” från 2020 börjar nästan exakt likadant.
“Svavelbröllop”
Trans. Ylva Stålmarck, Gedins, 352 s., 1996
Som Barbara Vine skrev Ruth Rendell några av sina bästa romaner. I “Svavelbröllop” från 1996 tar vårdbiträdet Jenny hand om en äldre kvinna, Stella, som är döende i lungcancer. Stella gillar Jenny från början och är den enda som kallar Jenny vid sitt riktiga namn, Genevieve.
Efter hand blir de närmare vänner, och Stella börjar berätta om sitt liv. Om maken Rex, och om Alan som hon älskade över allt annat och inte kunde låta bli att träffa. Han var också gift.
Jenny lever i en liknande situation, där hennes man Mike snickrar när han är hemma och hon träffar Ned så ofta hon kan.
Hur löser man en sådan sak? Skilsmässor? Finns det inte bättre sätt att ta sig ur ett omöjligt äktenskap?
Det blir en otäck, märkligt spännande historia om hur otrohetsaffärerna går längre och längre, och obönhörligen mot katastrof.
Välj dina deckarfavoriter i Deckarväljaren och läs mer av Lotta Olsson
