Den 10 oktober sände SVT direkt från Börsen i Stockholm. I studion i tv-huset satt Kristofer Lundström tillsammans med tre litteraturkritiker (Ingrid Elam, Jonas Thente och Lyra Ekström Lindbäck) och pratade om årets Nobelpristagare i litteratur Han Kang. Hannes Fossmo läste högt ur “Jag tar inte farväl” och Kristofer Lundström berättade att den var översatt av Anders Karlsson och Okkyoung Park.
En stund senare hörde vi ett stycke ur “Vegetarianen”, men nu inte ett ord om att översättaren hette Eva Johansson. Ungefär så är det i både SVT och SR. Översättaren är “glömd”, men å andra sidan ser man till att skriva in namn på programledare, reportrar och fotografer.
Programmet “Babel” på SVT verkar till exempel ha en policy att strunta i översättare. Som mest visas namnet under några sekunder på en minimal textrad i rutans övre vänstra hörn när någon läser ur en översatt bok.
3 § lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk säger: “När exemplar av ett verk framställs eller verket görs tillgängligt för allmänheten ska upphovsmannen anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver.” Ja, översättaren har faktiskt upphovsrätten till den svenska texten, så en översatt bok har två författare, så när en sådan bok hyllas för till exempel sitt “vackra språk” är det inte bara författarens språk det handlar om , men i stor utsträckning även översättarens.
Översättarens roll är bedrövligt underskattad. Tänk bara på all litteratur som aldrig skulle nå svenska läsare om det inte fanns några översättare. Därför är det både tråkigt och upprörande att SVT inte visar denna viktiga yrkesgrupp lite mer respekt.
Förresten: Kan någon av Svenska Akademiens ledamöter ens läsa Han Kang på originalspråket?
