Goebbels kallas ofta för propagandans fader. Det är nonsens. Napoleon Bonaparte var en fanatisk propagandist, likaså den romerske kejsaren Julius Ceasar, för att nämna några. Kanske övertrumfar Stalin dem alla med mängden politiska lögner han tryckte.
Men i “Führer and Seducer” det handlar alltså om symbiosen mellan nazistledaren och hans propagandaminister, och hur skickligt Goebbels orkestrerade den politiskt motiverade desinformationen genom att kontrollera tysk nyhetsrapportering, film och massmedia. Under honom var propagandan inte en kosmetika för att försköna verkligheten, utan själva kärnan i nazisternas maktgrepp.
Det var Goebbels illusionism som skapade bilden av “der führer”, en ensam gestalt inför sitt helande folk. Det var hans medvetna lögner som cementerade tanken att romer, homosexuella och utvecklingsstörda utgjorde ett sådant hot mot det tyska folkets renhet att de måste dödas. Det var hans manipulationer som lade grunden till Tysklands anfallskrig, först mot väst, sedan mot Sovjetunionen. Och det var hans målmedvetna propaganda som hetsade upp den judiska minoriteten, piskade upp hat och lade grunden för våldtäkt, svält och folkmord.
De dramatiserade bitarna är inte helt korrekta. Men det vet bara de som har detaljkunskaper
“Führer och förförare” vill avslöja hur det gick till när Goebbels gör som Hitler tycker. Propagandaministern är filmens huvudkaraktär, briljant gestaltad av skådespelaren Robert Stadlober, och vi, publiken, får följa honom in i hans sovrum, dagboksskrivande, in i kärlekens, fanatismens plågor och inte minst in i hans propagandistiska blixtar av genialitet.
Regissören Joachim A Lang utmärker sig i att återskapa nyhetsfilmer precis som Goebbels lät sina medarbetare skapa dem. Hela sekvenser har rekonstruerats. Som när Adolf Hitler anländer till Berlin efter att ha “annekterat” Österrike till Nazityskland 1938 och tar emot folkets jubel. Det är Goebbels som har orkestrerat allt. Kameror är utplacerade längs processionsvägen och personerna som står längst fram är noggrant utvalda för sin “ariska” skönhet. Vid ett visst tillfälle kommer en liten blond tjej “spontant” att ge blommor till Hitler som passerar i en öppen bil. Allt är repeterat och beställt. Vi tittare får se både den ursprungliga propagandafilmen och den återskapade, som är iscensatt med otrolig noggrannhet, så att tjej, blommor, diktator, kameravinkel, tempo, ljus matchar. De sömlösa skärningarna mellan det gamla och det nya materialet, som alltså ser identiska ut, vill signalera att den här filmen handlar om sanning, den är autentisk. Vilket ironiskt nog inte är sant. Kort sagt är det här en problematisk film.
Berättelsen bygger på noggrant kontrollerad historisk verklighet, hävdas det. I inledningen förklarar svarta och vita skyltar att “det här eller något liknande” har de riktiga nazisterna sagt; de dramatiserade delarna av filmen är alltså (nästan) autentiska. Dramat presenteras av fantastiska skådespelare och redigeras med dokumentärt material från både massmöten och mord. Det finns bara en hake – de dramatiserade bitarna är inte riktigt exakta. Men det vet bara de som har detaljkunskaper.
De kom ihop men pratade knappt med varandra. Ingen av dem hade prasslande godis med sig. En hade ett rakat huvud
Ett exempel är mötet som den nazistiska ledningen höll en dag efter den så kallade Kristallnatten den 9 november 1938. Protokollet från mötet finns kvar och där står det exakt vilka nazister som sa vad. Jag har använt materialet i min pjäs “Räls”, så jag kan både innehållet och deltagarna väl. I “Führer och sederare” återkommer replikerna – men sammanhanget är annorlunda och de talas av andra människor än i verkligheten. Hur många kan identifiera den förändringen?
Ett annat exempel gäller Goebbels önskan att en viss filmskapare, Veit Harlan, ska göra propagandafilmen “Jud Süss”. Enligt “Führer and Seducer” tvingas Harlan åta sig uppdraget. Men det finns inget i hans lyxiga tillvaro som nazisternas mest hyllade stjärnregissör och Goebbels personliga favorit som tyder på att han agerade under tvång. Vem håller reda på sådant?.
Ett tredje problem är att den dystre Hitler (spelad av Fritz Karl) vid ett tillfälle i filmen deklarerar att judarna måste utrotas. Men inget sådant svar är historiskt dokumenterat på uppdrag av Adolf Hitler. Att koppla Hitler personligen till folkmordet har faktiskt varit en av förintelsehistorikernas stora debatter. Det redan nämnda protokollet från mötet efter Kristallnatten är ett av få dokument som faktiskt bevisar Hitlers avsikt med judarna, men någon linje som sägs i filmen har alltså inte bevisats.
Petites? Inte om du har ambitionen att avslöja lögner genom sanning. Den som vill punktera världens politiska propaganda kan inte justera verkligheten för att nå en högre sanning eller en renare godhet. Då gör man plötsligt själv propaganda.
För att signalera filmens dokumentär sanning, det finns också många autentiska filmsekvenser inklippta, sådana som filmades av nazisterna själva. Biobesökaren måste bevittna hängningen av en man och dödsscener där människor tvingas lägga sig i redan grävda gravar och sedan skjutas. Det kan vara min farfar jag ser dö, eller en kompis föräldrar – vad vet jag? Det finns ingen indikation på plats eller tid för dessa grymma bilder, inga källhänvisningar. I sin strävan att “avslöja” nazisterna följer filmen deras eget narrativ och biopubliken tvingas in i mördarnas ögon och måste anamma nazisternas perspektiv.
Jag såg “Führer and Seducer” under dagen. De flesta i salongen var gråhåriga. Inget konstigt med det, det är oftast pensionärer (och en och annan författare) som går på bio mitt på dagen. Men så klev plötsligt tre unga män in och satte sig längst fram. De var runt tjugo, väldigt pigga, hela och rena. Jag kunde inte låta bli att titta på dem. De kom ihop men pratade knappt med varandra. Ingen av dem hade prasslande godis med sig. En hade ett rakat huvud.
Allt kan vara i sin ordning. Eller så gjorde de tyska myndigheterna rätt i att neka “Führer och förförare” ekonomiskt stöd på grund av oro för filmer som låter förövarna styra perspektivet, att de riskerar att vissa i publiken identifierar sig för starkt med dem. Jag lämnar biografen med den obehagliga känslan att om Goebbels hade sett allt så hade han varit nöjd.
Läs mer exextra av Elisabeth Åsbrink
