Recension: Stilen är exakt i starka ”Sanningsberget”

Det är 1989 och det har precis blivit påskhelgen då livet vänds upp och ner för familjen Hallman i Ostrogoths Krokek, i en tillvaro av Tracklists, Dumleklubbor och Kalle Anka pocketbooks.

Sonen Erik försvinner efter en utflykt till det så kallade Sanningsberget. Där finns grottan som sägs kunna svälja människor, en så mytisk, lokal plats som de flesta känner igen från sin uppväxt (elkraftverket på väg till Kyttingeparken var min motsvarighet).
Men myten blir till viss del verklighet eftersom Erik inte kommer tillbaka. Lillasyster Hanna lämnas ensam med föräldrarna i det diffusa limbo. För hur ska man sörja utan att få klarhet i vad som har hänt? Tiden går, som den alltid gör, vilket Bohman uttrycker med lika mycket fascination som det gör smärtsamt exakt:
“Det borde ha legat kvar våren 1989 tills allt var som vanligt igen, men det var 1990 och 1991 och jag blev tonåring och runt omkring mig förändrades världen.”
“Sanningens berg” är Hannas berättelse. Över tre delar, där den sista är i nutid, skildrar Therese Bohman livet för systern till femtonåringen som försvann vid grottan. Barndomens och tonårsexistensens landskap skildras med osviklig skärpa, med lakoniska uttalanden som att högstadiet framstod som “en sorts masspsykotisk indoktrinering till heterosexuell parning”. Med härligt vardagliga meningar som “det var från Sofia Samuelsson som jag fick veta att Marcus gjort ut med Anna Strandberg bakom kiosken”.
Jag kunde ha stannat i 90-talets Kolmårdensskogar ännu längre, på något sätt lyckas Bohman fylla namnen på platserna med stor laddning även för den som aldrig gått längs Kvarsebovägen. Men åren måste gå.
Nämnde Marcus – Burgarkungens styvson – går från vikarierande bror till kärleksobjekt till främling och teologidoktorand i Lund. Plötsligt är Hanna tjugo-någonting, går på förberedande konstskola i Göteborg och jobbar med telefonundersökningar. De träffas på en skolåterträff, världens mest onaturliga men ändå berättande tacksamma situation. Hanna konstaterar att ingenting har förändrats i förhållande till de gamla klasskamraterna, att hon fortfarande är “deras fiktion, en exklusiv förstahandskälla till tragedin som var säker att observera på avstånd”.
“Hur gick ditt… körkort?” frågar Marcus under den korta cigarettpausen, en svidande exakt illustration av gapet som ska överbryggas. Therese Bohman lyser med sina detaljer.

Stilen är distinkt och exakt. Prosan antar en bedrägligt enkel form, det här är en smart bok med idéromanens tillvägagångssätt. Ibland går rapporteringen lite för fort – det kunde jag känna i fenomenala “Andromeda” också – ibland stannar vi lite för länge. Det får läsaren att undra varför vissa delar zoomar in och andra inte. Samtidigt korrelerar det med tidens oförutsägbara natur. Vissa saker tar oproportionerligt mycket plats i minnet.
Konsten tilldelas en viktig, upphöjd roll. Hanna blir så småningom en framgångsrik artist och lyckas kanalisera smärtan, göra något av sitt sår, men konstaterar att det på ett sätt gör hennes sorg vackrare än föräldrarnas. Deras sorg kan på sin höjd leda till femton minuter i någon morgonsoffa.
Är Hanna ens en exploatör? Med konsten avbryter hon tiden, med konsten upphör hon att vara sig själv. Det blir ett sätt att skapa ordning i en kaotisk verklighet. Ibland är det som om personerna i romanen talar till läsaren om boken, särskilt mot romanens sista, darrande sidor.
“Sanningsberget” handlar om ett barn som försvinner. Men inte heller. Den fruktansvärda påskaftonen skildras med dov återhållsamhet, som kan uppfattas som lösryckt, men som samtidigt stämmer överens med barnets lätt frågande blick. Istället kulminerar allt i en kompromisslös presentation av tidens gång, i skärningspunkten mellan folklore och naturvetenskap. Hela tiden med Berget som en hotfull och säker förgrund:
“Det pågår olika geologiska processer hela tiden som gör att bergarterna förändras. De smälter samman i varandra, smälter in i varandra. De upphör att existera i en form och börjar existera i en annan. Sett över en tidsrymd som vi inte kan överblicka, man kan faktiskt säga att berget lever.”
Livet levs. Knappt definierade relationer fortsätter att skava, saker som behöver sägas förblir osagda. “Litt i taget är världen omarrangerad” blir en central mening för en stark romanstruktur, för en bok att på allvar landa i.
Läs andra texter av Gabriel Zetterström och fler av DN:s bokrecensioner