Sedan några veckor pågår en kampanj mot en av Sveriges mest kända skoldebattörer och aktiva skolledare, Linnea Lindquist. Sedan drygt ett år tillbaka skriver hon krönikor på Expressens ledarsida. Där fördjupar hon sig bland annat i marknadsskolans negativa konsekvenser och hur segregationen påverkar elevernas möjligheter att klara skolan. Inte minst ger hon en inblick i sin egen vardag som skolledare i ett utsatt område. Fram till i höstas låg arbetsplatsen i Hammarkullen i Göteborg, nu finns hon i Husby i Stockholm. Hon tvekar inte att vare sig argumentera retoriskt för elevers rätt till en bra skolgång eller att agera praktiskt för att de ska få det.
Nu anklagas hon av en föräldragrupp för att vara rasistisk och kränkande mot muslimska elever. Protesterna har, skriver Patrik Kronqvist som är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida, också visat sig drivas av en ökänd islamist. Stödet för Linnea Lindquist har varit enormt, inte minst på Plattform X, där till och med jämställdhetsminister Paulina Brandberg tar ställning för Lindquist och kallar drevet mot henne ett “symptom på hur omfattande problem vi har med anti- Semitiska värderingar och hedersförtryck har fått fäste i vårt samhälle. Vi får aldrig, aldrig böja oss för islamistiska krafter. Och så låter det från många och det är det så klart.
Att den som gör rätt anklagas för att göra fel. Det gör mig galen.
Men sedan dyker det där känslan uppe i kroppen. Att något skaver, inte mycket, men tillräckligt för att kännas. Jag är glad att Linnea Lindquists fall har lett till så massiv ilska, indignation och krav att hon måste få stöd. Hon har bara gjort sitt jobb, hon ska firas för det, inte jagas. Och det är just detta som pressar på. Jag kan inte låta bli att tänka på alla rektorer, lärare och annan skolpersonal som behöver lika mycket stöd trots att de inte är samhällsdebattörer.
I periferin av olika hashtag-kampanjer som backar upp offentliga personer finns den stora majoriteten av osynliga sociala bärare inom skolan som hotas när de bara gör sitt jobb, och som också skulle behöva uppbackning. En högljudd sådan. Av sina chefer, av föräldrar, av politiker, av allmänheten. Som rektorn på Önneredsskolan i Göteborg, som i slutet av förra året mottog mordhot, bland annat via dödsannonser nedklottrade på skolans fasad, och som till sist valde att avsluta sin tjänst. Eller rektorn i Lund som fick veta att hon skulle våldtas och dödas och att hela hennes familj skulle utplånas. Detta från en 18-årig elev som vägrade acceptera att han skulle bli avstängd.
I linje med dessa exempel finns en aspekt av föräldraprotesterna i Husby, som kommit i skuggan av anklagelserna mot Linnea Lindquist och som illustreras av vad en förälder uttrycker som kritik mot skolan. “De ville skicka min son till skolans akutmottagning i fyra veckor när han hade varit stökig. Det är ett straff. När jag vägrade anmälde de oss till socialtjänsten. Det är därför jag har tagit mina barn ur skolan.” Så upp och ner kan världen vara att den som gör rätt blir anklagad för att vända på det här måste backas varje dag.
Läs fler krönikor och andra texter av Vesna Prekopic. Till exempel:
Jag accepterar inte tanken att döden är oundviklig
Verkliga hjältar är nästan aldrig ensamma hjältar
