George Weah erkänner förlust i presidentvalet i Liberia

Tidigt lördag morgon meddelade Liberias president George Weah att han ringde och gratulerade sin motståndare Joseph Boakai till segern i presidentvalets andra och avgörande omgång. Boakai hade då 50,89 procent av rösterna mot Weahs 49,11 procent och de 28 000 rösterna som skilde dem åt var fler än antalet röster som återstod att räkna i det oavgjorda valet.
– Det liberianska folket har talat och vi har hört deras röst, sa Weah som uppmanade sina anhängare att följa hans exempel och acceptera valresultatet.
Det blir alltså 78-åriga Boakai, som i tolv år var vicepresident under Ellen Johnson-Sirleaf och som redan för sex år sedan försökte efterträda henne, som nu ska styra Liberia.

Detta maktskifte innebär ett stort steg framåt för demokratisk utveckling i landet. Rotation i politisk styrning är avgörande för att bygga upp oberoende institutioner. Men ännu viktigare är konsolideringen av demokratin som arena för politisk konkurrens. Liberia är Afrikas äldsta republik men den moderna demokratin är bara 20 år gammal.

Efter fotbollskarriären, som avslutades samma år som inbördeskriget i Liberia (2003), har Weah haft en lång karriär inom politiken. Men hans sex år som president har varit en besvikelse för liberianer som otåligt har väntat på ekonomisk utveckling och krävt mindre korruption. Dessa utmaningar kommer nu Boakais att ta sig an.
Kommer Weah, som är 57 år gammal, att vänta på sin tid och sikta på en comeback 2029? Det återstår att se. Han kan komma ifråga för Mo Ibrahim-prisetgrundades av den sudanesisk-brittiska telekommiljardären Mo Ibrahim och tilldelades 2017 Weahs representant Ellen Johnson-Sirleaf.
För det var så sent som 2003 som det brutala inbördeskriget, som krävde hundratusentals människoliv på 1990-talet och involverade mängder av barnsoldater, slutade i landet. George Weah tillbringade större delen av denna ansträngande tid i Europa med att spela fotboll i några av världens bästa klubbar. 1995 belönades han med Ballon d’Or av Fifa och han är fortfarande den enda afrikanen som utsetts till världens bästa fotbollsspelare.

Priset är häpnadsväckande fem miljoner dollar, motsvarande drygt 50 miljoner kronor, samt ytterligare 200 000 dollar per år under återstoden av mottagarens liv. Det är tänkt att vara ett incitament för ledare i Afrika att gå i pension i tid. Allt som krävs för att vinna är att man blivit demokratiskt vald och sedan klivit åt sidan utan att pilla med grundlagen. Och att de stod för “exceptionellt ledarskap” under sin tid vid makten.

Det sista kriteriet kanske inte gäller Weah. Men priskommittén lyckas så sällan hitta lämpliga kandidater att Mo Ibrahims pris på skämt har kallats “No Ibrahim Award”.
Och i en tid då Västafrika blivit känt som “Afrikas kuppbälte”, på grund av de många militärkupper som har ägt rum i en rad länder, är det värt att påpeka att regionen också är hem för länderna på kontinenten som arbetar hårdast för att utveckla demokratin.
Nigeria, Ghana och Liberia har nu passerat denna milstolpe där en sittande president är storsint nog att acceptera nederlag och gratulera oppositionen till segern. Det har aldrig hänt i många länder i östra och södra Afrika.