“Mr. Säkerhet” var inte den premiärminister han påstod sig vara.
Därför är de nya opinionssiffrorna inte förvånande: Inte ens 4 procent av israelerna litar på hans uttalanden och beslut i kriget mot Hamas (Haaretz 14/11). I veckan riktades även det första avgångskravet mot honom från Knesset.
Kritik mot statsministern handlar inte bara om säkerhetsklyftorna och hur han gynnade Hamas genom att undergräva de konstruktiva krafter som fanns bland palestinierna.
Kritiken gäller också de högerextrema han släppte in: de som gjorde honom till statsminister igen. Och som han tackade med ministerposter – innan han hjälpte dem att attackera domstolarnas oberoende. Parlamentet skulle till exempel få befogenhet att upphäva domar i Högsta domstolen, var planen.
Under månaderna före terrorattackerna var israeler upptagna med att försvara sin demokrati mot regeringen
Det innebar också att israelerna under månaderna före terrorattackerna var upptagna med att försvara sin demokrati mot regeringen. Tusentals reservister förklarade att de väpnade styrkorna inte längre kunde lita på dem, inte i ett land som överger sina demokratiska principer.
Men när överbefälhavaren talade tydligt om hur det påverkade hans förmåga att skydda landet – han saknade plötsligt både stridspiloter och militärläkare – gjorde regeringen honom också till en fiende. Och när polischefen i Tel Aviv inte följde polisministerns uppmaningar att möta hundratusentals demonstranter med våld, tvingades han bort från sitt jobb. Om han hade gjort som polisministern ville hade resultatet gjort det kan bli ett inbördeskrighan menade.
Ingen borde egentligen bli förvånad över ministerns slarv. Itamar Ben-Gvir, som han kallas, är en känd högerextremist. I ett tv-klipp från 1995 syns han hålla en stulen del av dåvarande premiärministern Yitzhak Rabins bil i handen: “Vi tog hans bil och vi tar honom också”, säger han. Tre veckor senare fick han rätt: Rabin mördades av en högerextremist som inte heller uppskattade de steg som tagits mot fred med palestinierna.
Och den här mannen gjorde alltså Netanyahu till polisminister – ansvarig för våldsmonopolet. Att få styra vidare.
Israel måste nu ta itu med det värsta brottet mot judar sedan Förintelsen med hjälp av den mest extrema högerregeringen i landets historia
Terroristerna valde hans möjlighet med omsorg. När sådana som Ben-Gvir – som lika mycket avskydde fredsansträngningarna från det tidiga 90-talet som Hamas – definierar händelseförloppet.
Och detta gör förstås en redan svår situation ännu mer explosiv: Israel måste nu ta itu med det värsta brottet mot judar sedan Förintelsen med hjälp av den mest högerorienterade regeringen i landets historia.
Därför var det så viktigt att Benny Gantz, ledare för ett av de stora oppositionspartierna, kort efter dådet valde att göra upp med Netanyahu för att ingå i ett smalt och tillfälligt krigskabinett. I utbyte pausades regeringens attack mot Högsta domstolen. De värsta extremisterna marginaliserades tillfälligt.
Samtidigt valde Yair Lapid, ledare för det största oppositionspartiet, att stå utanför uppgörelsen – just för att premiärministern vägrade att helt bryta med högerextremisterna. Om Israel ska ha någon chans att ta sig ur den här situationen på ett sätt som faktiskt gör landet säkrare måste de avlägsnas från makten. Det gäller även Netanyahu.
Israel har rätt att försvara sig sig själv – och en skyldighet gentemot medborgarna att se till att Hamas inte kan använda Gaza som sin terrorverkstad i framtiden. Men ju längre insatserna i Gaza pågår, desto högre dödssiffra – och riskerna växer. Västvärldens omedelbara sympati efter terrorn ersätts redan av misstänksamhet. Så många civila offer är inte försvarbartEmmanuel Macron sa förra veckan.
Amerikanerna har stöttat, men också upprepat sitt budskap: upprepa inte våra misstag den 11 september. Sedan fastnade USA i långa krig i Afghanistan och Irak, utan en plan för hur de skulle avslutas.
Så vet israelerna vad målet med insatserna är idag? Utrota Hamas, ja. Men för Gaza?
Det är inte självklart.
När Netanyahu nu börjar det regna vilka scenarier han ser framför sig, han talar om att Israel ska vara “ansvarigt för säkerheten” i Gaza under lång tid framöver. Det låter anmärkningsvärt likt den ockupation som redan pågår på Västbanken. Och en sådan lösning är inte ett alternativ, säger USA:s utrikesminister Antony Blinken: Människor ska inte fördrivas, mark ska inte byta ägare och palestinierna ska styra sig själva. Och då måste aktörer från Västbanken vara involverade i Gaza, precis som innan Hamas tog över.
Han har såklart rätt. Men för att uppnå det räcker det inte med att Netanyahu förlorar sitt jobb.
Att prata om en framtid med två stater låter förstås fruktansvärt naivt. I så fall måste israeler och palestinier lyckas med det som verkade omöjligt i decennier – mitt i all sorg och ilska, efter tusentals begravningar och sorgetåger
För hur ser utrymmet ut bland palestinierna? De representanter som ska utgöra de rimliga rösterna från Västbanken – som Blinken föreställer sig kommer att kliva fram – har för närvarande avsevärda svårigheter att leva upp till dessa förväntningar. Det räcker med att lyssna på Palestinas ambassadör i Stockholm, Rula Almhaissen, för att inse hur djupt oförsonligheten är: ”Jag kommer aldrig att stämpla någon palestinier som terrorist. Israel är terroristerna – skriv det med versaler”, säger hon till DN när Hamas kommer på tal.
För att sedan prata om en framtid med två tillstånd låter förstås fruktansvärt naivt. I så fall måste israeler och palestinier lyckas med det som har sett omöjligt ut i decennier – mitt i all sorg och ilska, efter tusentals begravningar och sorgetåger.
Men är alternativen verkligen mer realistiska? Att göra Israel till en ockupationsmakt i Gaza. Permanent? Då äventyrar man inte bara civilbefolkningens rättigheter utan även Israels demokratiska trovärdighet – och urholkar västvärldens helt avgörande stöd.
Det kommer inte att ge Israel den säkerhet det förtjänar.
