Johan Esk: Tystnaden i bilen är mitt största Janne-minne

Bilmotorn stängdes av. Färjan som skulle ta oss vidare ut i skärgården låg fortfarande ute i viken.
Vi sa ingenting, Janne Andersson och jag.
Det gjorde ingenting. Kändes helt ok att bara sitta där och titta ut.
En tystnad med någon du inte känner väl, eller till och med en tystnad med någon du verkligen känner, kan vara obehagligt och skakande. Äntligen säger någon något, bara för att bli av med det.

Janne Andersson och jag hade sagt det som behövde sägas för stunden. Under den timslånga resan från förbundskontoret i Solna den aprildagen 2018 hade jag frågat om den kommande VM-trupp han skulle ställa upp. Frågade om hans tid på jobbet hittills och han hade berättat om hur det hade varit när han senast var på Ekskäret, ön vi var på väg till.
Hösten 2016 struntade han i att börja jobba med en träningsmatch inför den svåra VM-kvalstarten mot Nederländerna. Istället hade han tagit ut truppen till en skärgårdsö – “ute i skogen” som John Guidetti sa – så att spelare och ledare kunde lära känna varandra.
Jag ville att han skulle visa mig den platsen och berätta mer om lägret och det gjorde han efter färjan och sedan tog en båt oss dit.

När Janne spelar sin sista landskamp mot Estland på söndag har det gått sju år sedan hans första. Mitt minneskort från de åren är fullt.
Den där inledande arbetspoängen mot Nederländerna, Ola Toivonens långskott mot Frankrike, alla varmkorvar i pressrummet, “0-0-segern” i Milano, tjafset och lugnet med Zlatan, promenadintervjun på ett snöigt Lidingö när den pandemin har lossat greppet, Emil Forsbergs guideskott mot Schweiz som gav kvartsfinal i VM, Jimmy Durmaz tal under samma turnering och kramen med “Granen”.
Men också utbrotten, förlusterna, misslyckandena. Och det senaste och pinsamma nedfallet fiaskot i Baku.

Mitt starkaste minne är den tysta väntan på en bilfärja eftersom det var en situation jag faktiskt fruktar. Jag vill komma nära den jag bevakar som journalist. Men inte för nära i ett längre perspektiv. Risken är att blicken förblindas, den sympatiske kan skymma synen på vad som händer.

Närheten var något han visade upp direkt

Tystnaden i bilen var avslappnad, men det förändrade ändå inte våra roller, tror och hoppas jag. Janne Andersson har rört sig för att vara nära och kritisera med samma självklarhet.
Närheten var något han visade upp direkt.
Första träningen var på Bosöns naturgräs. Jag hade varit på Bosön som sportchef, idrottsförälder, motionsidrottare och nu kunde jag stå vid sidan av när Janne Andersson hade sitt första pass med landslaget.
Det var tydligt att se symboliken. Närheten skulle stå i kontrast till det stora avstånd som skapats mellan media och företrädaren Erik Hamrén.
Janne Andersson var rätt man vid rätt tidpunkt. Han tog över ett landslag där många stjärnor hade slutat och där kärnan bestod av grovjobbare. Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Marcus Berg, Ola Toivonen, Jakob Johansson, Gustav Svensson. Spelare som, för att använda Janne Anderssons ord, gör andra spelare bättre.

Men Janne Andersson var inte rätt person att leda laget på när det här gänget hade checkat ut och gått i pension.
Jag var tidigt ute med att Sverige skulle byta kapten. Han hade blivit kinkigare i sitt förhållande till media, han kunde argumentera tillbaka på relativt enkla frågor men det hade inget med min åsikt att göra.

Det hade inte Janne Andersson snarare plötsligt bli sämre som ledare. Jag såg bara inte hur han kunde vara rätt person för att vända trenden uppåt.
Jag såg inte att han var rätt ledare för den här gruppen nya spelare som växte upp med och fostrats i en annan typ av fotboll än den traditionellt svenska. Den typiska Janne Anderssonska. Spelare som växte upp i en tid där jaget ofta slår laget i prioritetsordning. Jag ville att en ny ledare skulle komma in, se på gruppen med nya ögon och förhoppningsvis få den att lyckas bättre med en annan spelidé.
Janne Andersson provade själv den sista, men det kändes aldrig övertygande.

När Dejan Kulusevski uttryckte sin besvikelse över att inte komma igång var orden starkare än meningen och symboliserade en kulturkrock

Att avståndet till media ökade när motgångarna ställde upp spelade mindre roll än att det kändes som att det också fanns ett avstånd mellan Janne Andersson och de nya spelarna som skulle trycka på.
När Dejan Kulusevski uttryckte sin besvikelse om att inte få starta, orden var starkare än meningen och symboliserade en kulturkrock mellan det gamla och nya fotbollssverige.
Även inom laget var det som om det fanns luftfickor. Det har kämpats och slitits men det har gjorts i olika, individuella riktningar. Matchen i Baku var det värsta exemplet.
Under den pågående sammankomsten delar de flesta i gruppen minnet av terrorattacken i Bryssel. Erfarenheten skulle kunna svetsa samman gruppen och göra ledare och spelare starkare tillsammans i framtiden.
Men det är för sent. Det är bara en finalmatch kvar för Janne Andersson.
Till sist: Många offentliga personer är olika utanför officiella sammanhang. Under mina år i branschen har jag träffat människor som tjänat på att kameran stängts av, andra har förlorat. Jag tror att Janne Andersson spelade oavgjort med sig själv. Timmarna i bilen visade ingen sida jag inte sett.
Det är skönt, även om jag inte vet om det gör någon till en bättre sportchef. Men Janne Andersson har alltid med sig att han ledde herrlandslaget till den största framgången på 24 år.