<
div>
Teater
“Gör mig till ett instrument” av Frida Hyvönen.
Regissör: Lars Rudolfsson. Medverkande: Frida Hyvönen på flygel och mellotron, Elsa Bergman på kontrabas, Anna “Ankan” Lund på trummor, Savanna Hanneryd på cello och Tora Thorslund på trumpet. Scenograf: John Engberg. Ljuddesign: Niklas Nordström. Ljussättning: Marta Khomenko
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson. Mask och peruk: Sara Klänge. Koreografi: Savanna Hanneryd. Scen: Orionteatern i Stockholm. Längd: 90 min
När Frida Hyvönen gör entré på Orionteaterns vidsträckta scen råder det ingen tvekan om att det inte är någon vanlig konsert. Som viktlös på månen rör hon och musikerna blixtsnabbt över det blåmålade scengolvet, iklädda vita overaller. Ett efter ett halas sedan instrumenten in, likt utomjordiska scenografiska föremål, redo att tas i bruk. Och det är det där med att tas i bruk som är kärnan i föreställningen, där det bokstavliga och mångtydiga i titeln "Gör mig till ett instrument" är närvarande redan från början.
Lånade från den franciskanska bönens vädjan att låta sig användas som ett Guds redskap, får orden en helig betydelse där både själva skapelsen, liksom det mystiska och svåråtkomliga i själva skapelsen, illustreras. Och det är svårt att tänka sig någon som är bättre lämpad än Frida Hyvönen att försöka redogöra för detta sublima förhållande. Kontrasten mellan det gränsande till torr betong i hennes texter och musikens ibland dånande överlägsenhet skapar en spänning som tycks bara ha väntat på en möjlighet att få varva ut och ta över en hel teaterapparat.
<div class="picture picture--placeholder" style="padding-bottom:56.25%">
<img class="picture__img" src="https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/d6785027-1ed7-48f3-91a7-6d298405ab72.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=520:*&output-quality=80" srcset="https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/d6785027-1ed7-48f3-91a7-6d298405ab72.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=520:*&output-quality=80 520w, https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/d6785027-1ed7-48f3-91a7-6d298405ab72.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=1040:*&output-quality=60 1040w" sizes="520px" alt=""Hyvönen's skilled musicians are freed from their instruments," writes DN's Anna Håkansson. Frida Hyvönen with Savanna Hanneryd."/>
</div>
Foto: Christopher Backholm
<strong>Här skapas ett sammanhang</strong> där de skickliga musikerna hon tar med sig på något sätt befrias från sina instrument och blir något mer. Då tänker jag inte i första hand på den instrumentlösa dansscenen, som i sitt något ironiskt förhöjda allvar för tankarna till Birgitta Egerbladhs samarbete med Klungan. Det är snarare något i sättet de låter instrumenten användas. Som i Elsa Bergmans kontrabassolo där instrumentet som sak framträder lika tydligt som vår förundran över att musiken Bergman skapar faktiskt kommer ur det.
Dansaren och koreografen Savanna Hanneryd lånar sig till en cello lika ofta som en rytmisk promenad över scenen på styltor. Allt medan Anna "Ankan" Lunds trumset, i en absurd liten sketch, plötsligt förvandlas till en drinkmixer. Här blandas de höga påståendena med nycker och egenheter som regissören Lars Rudolfsson lugnt låter ta ut svängarna. För Frida Hyvönen har ännu inte blivit så teatralisk att hon underkastar sig klassisk dramaturgi. Och det är precis som det ska vara.
Läs fler recensioner och texter av Anna Håkansson här.
Läs även DN:s intervju med Frida Hyvönen.
