Duraid Al-Khamisi: Jag blev visiterad första semesterdagen

Första semesterdagen. Broder N och jag är på väg till centrum. Vi är på väg in på Ica när jag hör en röst som ropar bakom mig. Två poliser har följt efter, en man och en kvinna. Den första jag ser är den manliga polisen. Han tar tag i min högra arm, kvinnan tar henne till vänster – jag bara står där och gapar med öppen mun. Mållös. (Och det kanske är det bästa, för polisen verkar upprörd. Helikoptrar har cirklat runt himlen i en timme och det står två polisbilar parkerade på torget.) Jag inser att jag har fastnat i ett polisrum. Adrenalinet rusar. Hjärtat slår snabbt. Jag slappnar av i kroppen och då gör polisens fasta grepp mindre ont. (Handledarna gör fortfarande ont.)

Polisen tar/drar ut mig från Ica. Ställer mig upp mot väggen vid tunnelbanan. Folk stirrar. Halva Husby är ute i solen. Jag försöker agera lugnt, samarbetsvilligt. Stå stolt, värdig, rak. Att tro att detta måste vara ett missförstånd. En sammanblandning.

Jag inser att jag har fastnat i ett polisrum. Adrenalinet rusar. Hjärtat slår snabbt. Men jag är van vid kallbadare och försöker komma ihåg hur mycket det iskalla vattnet gör ont

Den bästa jAllt du kan göra är att hålla dig lugn. Arga inte poliserna, slå inte tillbaka. Inget skrik eller bråk. De agerar hårt, resolut. Jag känner hur pulsen går. Jag föreställer mig Mälarens kalla botten under mina fötter. Iskylans stickande nålar och små knivar under huden. Jag känner hur revbenen trycker mot lungorna och hur kroppen skakar. Jag andas.

“Det är så här att du matchar beskrivningen så kollar vi bara om det är du och om du inte är den vi letar efter kan du gå. Brukar du bli kollad? Vi tar av väskan här och sedan kollar vi på dig. Har du på dig något farligt.
Jag ser polisen titta genom väskan. De hittar ingenting.

Det är att stå för alla bröder i hela Sverige som fick utstå förödmjukelsen att bli genomsökt i centrum mitt på ljusa dagen

Borde jag ha hoppat över hatten? Axelväskan? Badtofflorna? Är det den felmatchade kostymen, 3-ränderna, de blå byxornas fel, den röda toppen? Jag känner stolthet blandat med skam.

Polisen har släppt greppet. När polisen släpper mina händer är det min tur. Jag vet att det inte är värt det. Skadan är redan skedd. Men det är att skydda mig själv, att skydda mitt ego, allt jag uppfattat som kränkande och sårande.

Jag ber poliserna att identifiera sig. Jag ber dem att beskriva de egenskaper som de hävdar att jag håller med om. Vilka ledtrådar eller incitament de hittade. Jag förklarar att jag är känd i området. Att detta skadar mitt rykte. Att jag har barn som bor här. Polisen förklarar att de utreder grovt brott och att de inte kan svara på några frågor. Du får ursäkta en arbetsskada, avbryter jag. Jag vill därför veta exakt vad jag har varit inblandad i, vem det är jag har stött på, varför och vad som ligger till grund för polisens agerande. Poliskvinnan, en blond kvinna i 40-årsåldern, säger att jag kan gå till en polisstation och där be om information om denna operation och att få veta “våra” namn. Jag frågar om det är en visitationszon jag har hamnat i, nej, sånt sysslar vi inte med, svarar hon. Sedan försöker hon släta till det här och säga: du måste se till att du inte ser så vanlig ut.

Som journalist förstår jag att den här historien är stigmatiserad. Bara genom att beskriva denna händelse gör jag mig misstänksam

M går förbi och hånar. Bråkar de med dig? fråga honom. Han har härjat i Husby i 15 år och kan allt om förnedring. Se hur världen kan snurra. Vi är alla i samma båt. Tjuven och författaren.
Nattvandraren kommer till mig. Vilken dag du har haft, säger hon. Jag förstår inte riktigt vems sida hon står på. Var det hon som pekade ut mig för polisen? Är hon på min sida? Jag är inte mig själv. Världen snurrar. Jag är chockad och har ont i mina handleder, axlar, bröst. Jag är omtumlad. Uppskakad. Svag. Upphetsad. Lättad. Misstänksam. Jag känner avsky för hela centern. För mig själv. Jag känner hur skammen har trängt in i mig. “Om du vill spela tufft måste du ta träffarna.” Du är på polisens infall och det finns absolut ingenting du kan göra. Du är avslöjad, ensam, rädd, ingen stolt och stark, men en jävla äcklig smutsig arab, nej. Du kommer aldrig att knäcka mig.

Som journalist förstår jag att den här historien är stigmatiserad. Bara genom att beskriva denna händelse gör jag mig misstänksam. Varför blev du avslöjad, varför stoppade de dig, vad hade du gjort innan, vad skulle du göra efter? Det gäller ingen annan människa på jorden än mig själv. Det kallas rätten till privatliv. Integritet. Att vägra förklara sin existens för andra är lika grundläggande som rätten att försvara den. Jag, som inte ens skryter om mitt nya stipendium från Författarförbundet, ska inte behöva letas upp mitt på ljusa dagen, säger divan i mig, men faktum är att varken 17-årige Ahmed eller författaren borde få utstå den här skiten. Därför måste vi fortsätta att granska, ta itu med och kräva ansvar för dessa förnedrande orättvisor: oavsett om det kommer från vården, polisen eller socialtjänsten. Våra japanska kärleksballader och argentinska dramer får vänta.

Du är avslöjad, ensam, rädd, ingen stolt och stark utan ett jävligt äckligt smutsigt arab nej. Du kommer aldrig att knäcka mig

Jag var med en bror. Tänker mest på alla de som inte har någon vid sin sida, som blir förödmjukade utan att någon står vid deras sida. Lärdomen är: lämna aldrig offret ensam i en kontroll- eller besökszon. Stanna, din närvaro ger psykologiskt stöd. Dokumentera om du kan. Stanna kvar och vittna. Ditt vittnesmål vid övergrepp kan vara viktigt i en rättegång.

Ärligt Jag är fortfarande skakad. Chockad. Men det kommer att gå bra, jag lovar. Nu har jag orten-credd i tio år framöver, och min image som orten-författare kommer nog inte att bli sämre efter den här bilden som N tog på Sinnenas trädgård tio minuter innan evenemanget. Vi satt och diskuterade berättelseteman. Film, platsen och vikten av att låta blicken vandra till Japan, Argentina eller Sri Lanka.
Det som oroar mig mest är inte den lättja med vilken icke-vita personer rasprofileras i vårt land. Det är att en gangster stödjer min outfit.