Regionerna bör därför ta över ansvaret för ungdomshemmen. Det finns den kompetens som krävs för att ta hand om de barn och unga som far illa idag.
Det finns flera historiska exempel när samhället misslyckades med de mest utsatta. Förra seklets fosterhemsbarn är nog det mest kända exemplet. När vi nu överväger denna del av vår historia återkommer frågan ständigt hur detta kunde fortsätta decennium efter decennium.
En del av svaret är att verksamheten bedrevs utanför den offentliga debatten och mellan ett mycket svagt parti, barn, och ett mycket mäktigt sådant – vuxna med lagar, regler och finansiering bakom sig.
Vi måste fråga oss hur vi kommer att se på det som hände inom Sis i framtiden. Vi har hört vittnesmål om sexuella övergrepp, unga tjejer som tvingas klä av sig inför manlig personal, personal som provocerar fram konflikter för att rättfärdiga våld mot de intagna, barn som isoleras i strid med regelverket och barn med psykiatriska diagnoser som blandat med unga med kriminell bakgrund.
Det vore ett svek mot dessa unga att ersätta Sis med en ny statlig myndighet med samma uppdrag.
Det här måste ta slut. Det är därför bra att regeringen nu säger sig vilja ha reformer. Men det är synd att den inte verkar se andra möjligheter än att behålla ansvaret för ungdomshemmen inom den statliga myndighetssfären – med nytt namn, men i stort sett samma uppdrag. Det är ingen trovärdig lösning på de omfattande problem som uppenbarligen finns i verksamheten.
Angående På de LVM-hem (Lagen om vård av missbrukare) som Sis driver för vuxna har samsjuklighetsutredningen föreslagit att den regionala hälso- och sjukvården ska ta över ansvaret för all behandling av skadligt bruk och missbruk. Regeringen har också meddelat att man avser att införa ungdomsfängelser för de relativt få personer som döms enligt lagen om sluten ungdomsvård (LSU).
Därmed återstår den största gruppen som Sis ansvarar för, nämligen de omhändertagna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det handlar om cirka tusen personer om året; unga, ofta med trasiga hemrelationer, som har gått snett i livet och löper stor risk att skadas till följd av missbruk, kriminalitet eller annat socialt destruktivt beteende.
Enligt en undersökning som Socialstyrelsen gjorde 2018 (se sidan 7 för fakta) 71 procent av de intagna hade någon form av psykiatrisk diagnos. Många av dem hade flera olika diagnoser. 40 procent av dem hade varit i någon form av akut psykiatriskt tillstånd under det senaste halvåret, inklusive självskadebeteende och till och med självmordsförsök.
Statskontoret noterade redan 2020 (se sidan 83) att syster har särskilt svårt att hantera svåra psykiatriska problem, samsjuklighet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, särskilt autism. Det är just detta som Socialstyrelsen har identifierat som utmärkande för de barn och unga som tas in på Sis särskilda ungdomshem.
Statskontorets analys visade också att tjejer generellt får sämre vård än pojkar på ungdomshem, vilket till viss del beror på att tjejer i högre grad lider av psykiska problem som Sis saknar kompetens att hantera.
Få kommer att sörja att Sis går till historien.
Ett recension som Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) genomförde 2021–2022 visade också att tjejer känner sig mindre trygga och oftare utsätts för kränkningar än pojkar. Granskningen konstaterar också att tvångsmedlet separation används oftare mot flickor än mot pojkar och att det upprepade gånger har tillämpats på ett otillåtet sätt.
Det vore ett svek mot dessa unga att ersätta Sis med en ny statlig myndighet med samma uppdrag, i praktiken ett namnbyte. Den utredning som tillsätts för att föreslå en ny organisation bör framför allt utgå från frågan hur dessa ungas vårdbehov bäst kan tryggas.
Svaret borde vara uppenbart. Det är inom regionernas psykiatri- och habiliteringsverksamhet som landets främsta experter på att hantera svåra psykiatriska problem, samsjuklighet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar arbetar. Därför bör de särskilda ungdomshemmen få gå samma väg som Samsjuklighetestredningen föreslår för LVM-hemmen, nämligen att överföras från ett statligt till ett regionalt ansvar.
Det finns förstås stora problem även inom regionsjukvården. Det kommer att kräva noggrann planering och ordentliga resurser. Men det är regionerna som har kompetensen att driva vården. Det gör dem bättre lämpade än staten att ta hand om denna målgrupp.
Transparensen av regional demokrati är också betydligt bättre än hos statliga myndigheter. Folkvalda politiker kan ställas till svars på ett helt annat sätt än anonyma tjänstemän. Den regionala verksamheten är också under ständig bevakning av regionala och lokala medier och detta på ett helt annat sätt än statlig verksamhet. Detta kan i sig förhindra allvarliga missförhållanden.
Alltför länge har samhället svikit de utsatta unga som placerats på de särskilda ungdomshemmen. Få kommer att sörja att Sis går till historien. Nu är det dags att ta tillfället i akt att bygga upp något nytt och bättre, en verksamhet som sätter omsorgsuppdraget i centrum och lyckas ge de unga den hjälp de behöver. Det är ingen lätt uppgift. Men ingen har bättre förutsättningar att lyckas än landets 21 regioner.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
