Djurskötaren Bosse Jonsson bestämde sig då för att kliva in som vikarie och hämta bebisarna. Han började med att kontakta andra djurparker som också hade sengångare för att fråga om råd och letade efter litteratur i ämnet, men ingen hade någon erfarenhet av att plocka upp sengångare. Det hade aldrig gjorts förut så Bosse fick klara sig själv. Och det gjorde han. Han skaffade getmjölk, bäddade till sig själv på kontoret i djurparken, satte ett larm var tredje timme och började mata dem.
Hadar och Hildor överlevde tack vare Bosse. Och de bor båda kvar på Skansenakvariet. Jag fick träffa både dem och Bosse en iskall onsdag i april i våras, och jag återkommer hela tiden till det mötet för det gjorde mig så glad och jag måste påminna mig själv om att det fortfarande händer bra saker i den här världen.
Bosse räddade sengångartvillingarna och tio år senare tar han fortfarande hand om dem, fast nu äter pojkarna grönsaker. Deras måltider tillagas inne i Skansenakvariets kök.
Laminerade bilder på vad de olika djuren ska äta har satts upp på väggarna i köket. De påminner om de där menyerna på turistrestauranger, där man tar kort på olika tallrikar så att det inte blir någon förvirring om vad man beställer. Hadar och Hildors tallrikbilder ser ut som en dietists våta dröm, det är stora fat med blanka bitar av aubergine, morotsstavar, äppelklyftor och sallad.
Chefen och jag står bredvid varandra i köket och skär upp grönsaker. De små silkesapa som delar bur med sengångarna ska också få middag och jag tittar noga på bilden så jag inte gör fel. Finns det någon tanke bakom layouten eller kan man blanda ihop allt? Nej, det måste vara så vackert på tallriken, säger Bosse, och det är inte förhandlingsbart.
När jag är klar med min silk monkey-tallrik tittar jag på Bosses sengångartallrik. Sedan tittar jag på bilden på väggen. Jag ser att Bosse har lagt till ganska många grönsaker som inte finns med på bilden och frågar varför.
Nåväl, snälla någon, det är mina söner, utbrister han. Sedan tar han sina överdådiga rätter som en servitör på en Michelinrestaurang och lämnar köket.
Jag blir stående vid diskbänken och tittar på bilderna på husdjursmat. Inte i min vildaste fantasi skulle jag ha trott att ett zoo lägger ut morotsstavar och aubergine i snygga, färgkoordinerade mönster. Än mindre kunde jag tro att den något käcka mannen i sextioårsåldern som heter Bosse fortfarande betraktar de två sengångare bröderna som sina barn och inte skäms för att peka ut dem just av den anledningen.
Vi lever i en tid som är svår att beskriva. Jag pendlar mellan total förtvivlan över vad som händer i världen och dåligt samvete över att jag inte gör mer, att jag inte kan ta in allt och att jag inte kan sätta ord på vad jag faktiskt tar in. som en skrivande person känner faktiskt att jag inte har orden. Jag ser ingen ljusning någonstans. Jag vet inte ens var jag ska börja leta efter ljuset?
Men så tänker jag på Bosse och hans lata söner.
Läs fler spalter av Hanna Hellquist:
“Jag började bjuda på huset som kunde ge mitt liv mening”
“Aldrig förut har det varit så tyst i mitt huvud”
“Fem minuter in i samtalet bestämmer jag mig för att lägga mitt liv i kuratorns händer”
