Efter att Kokoschkas destruktiva relation med societetslejonet, tillika Gustav Mahlers änka, upphörde, övertalade han en dockspelare att producera denna “surrogatkvinna”. Texten till verket på väggen bredvid den vadderade bilden i naturlig storlek av en naken kvinna som sitter på en soffa i Wiener Werkstätte-stil beskriver i neutrala ordalag hur Kokoschka, i minst tolv bokstäver, detaljerade vad dockversionen av hans tidigare älskarinna beskriver. skulle se ut.
I en lika torr ton fortsätter texten att informera om att Kokoschka efter att dockan “tjänat sitt syfte”, så att säga – genom att bland annat posera för ett antal fotografier – rituellt mördade kvinnan som bedrog honom genom att drunkna mjukis. Alma i rött vin och halshugga henne.
Nästan lika chockerande som själva verket, var just detta: hur ingenstans i Leopoldmuseets kommunikation fälldes några domar över Kokoschkas flagranta kvinnofientlighet. Som publik fick man skapa sina egna associationer, och dra sina egna slutsatser – en nästan chockerande upplevelse för en svensk museibesökare.
När jag ser den senaste stora utställningen på Moderna museet i Stockholm slås jag återigen av tanken: kan den här intendenten, eller vem det nu är som talar till mig via de små väggfasta sans seriferna, tack. Endast. Hålla. Käken. Det är ingen vacker tanke, men sådana envisa infall är en direkt följd av att man tilltalas som barn.
“Tysk expressionism. Konstnärsgruppen Brücke och modernismens början” öppnade i Modernas största utställningshall i slutet av september. Det finns inget att invända mot själva konsten, men som besökare utsätts man, förutom färgglada målningar, ständigt för saker som t.ex. detta: “Med dagens ögon är det lätt att se hur utsatt den avbildade personen var.”; “Idag är det omöjligt att blunda för Brückes koloniala och manliga blick.” av Brücke-konstnärerna är nödvändig”.
Den sista meningen är hämtad från en längre text om konstgruppens användning av barnmodeller och det är förstås inget fel i att peka ut ett eventuellt problem i den. Samtidigt måste de allra flesta tittare instinktivt påverkas av skildringen av ett naket barn, vilket i sig kanske är problematiskt – att vi läser pedofila anspelningar där det kanske inte finns några.
Det finns dock ingen plats för sådana nyanser när svenska museer bestämmer vad deras publik ska tycka och hur de ska reagera, ett fenomen många tidigare har nämnt. “Svårt att avgöra vad konst ska åstadkomma”, konstaterade SvD:s konstredaktör Hanna Johansson i en recension av en utställning på Marabou Park (4/8). På tal om utställningsbroschyrens påträngande överförklaringar skriver hon att “detta oroliga behov av att förklara vad konsten gör skapar också en oro i mötet med konsten”.
Den mest högljudda antagonisten mot väggpratare är P1:s konstkritiker Mårten Arndtzén. I den långa uppsatsen “Konsten är vi” från 2022 påpekar han att det inte är fel av museer att ta in aktuella frågor och samtida perspektiv i sin verksamhet. Vi bör dock reagera när “fokus flyttas från den konstnärliga utvecklingen till den politiska verkligheten” – då blir själva kurationen politisk.
Förra våren skrev Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet om hur samhällsinstitutioner ansluter sig till åsikter på bekostnad av medborgarnas åsiktsfrihet. Om samhället tänker är vi inte fria att tänka, sa hon. Och efter att ha blivit tillsagd att titta på allt möjligt skit med ett statligt föreskrivet, dogmatiskt “dagens utseende” var det fruktansvärt skönt att med fri sikt kunna stirra på Alma Mahlers mjuka D-kupor.
Läs mer text av Saga Cavallin. Till exempel: Alla pratar om feminism – men ingen säger ordet
