Paul Hansen: Sex scener jag inte glömmer från krigets vardag

Sammandrabbningar

Ljudet av ett skarpt skott påminner om sprickan från en piska och när den knäpper skickar den en elektrisk stöt genom den snabbt hukande folkmassan.
Det som utspelar sig på gatan framför oss i Ramallah kallas “krockar”. Unga män sätter eld på bildäck och börjar kasta sten. De israeliska soldaterna står två till trehundra meter bort. Stenarna landar ungefär halvvägs. En bit bakom stenkastarna står ett hundratal åskådare och mellan dem står journalister i full skyddsutrustning. Jag har stått här många gånger, första gången för 23 år sedan. Ingenting har förändrats men samtidigt är ingenting sig likt efter Hamas terrorattack i södra Israel. Det som tidigare mest var det floppande ljudet av gummikulor från israelisk sida är idag långa stunder av tystnad. En tystnad som fylls av ökande spänning – tills den bryts och ännu en ung man stiger ned.
När dagen är över har elva unga män blivit skjutna.

Terroristen

Bilföraren rullar ner bilrutan, pekar på kroppen som ligger mitt på vägen och frågar: “Är han en terrorist?” “Det är vad jag fick höra”, svarar jag. Tre män kliver ur bilen. De sparkar på liket och filmar med sina mobiltelefoner. En av dem kastar en sten. Ljudet av explosioner brusar i bakgrunden. Gaza bombas och längs en sidoväg mot söder står TV-kameror uppradade med reportrar som talar alla världens språk. Efter några minuter stannar en polisbil och polismannen börjar skrika på ungdomarna, inte för att de har gett upp de döda, utan för att det är för farligt att vistas i området kring Ashkelon. Med jämna mellanrum skjuter Hamas raketer mot Israel och det israeliska luftförsvarssystemet skjuter ner dem med ett öronbedövande dån ovanför våra huvuden. När vi sätter oss ner för att sammanfatta dagen i ord och bild är det som alltid en utmaning, på många sätt. Inget tas för givet, allt måste kontrolleras, och sedan kontrolleras igen. Efter en stunds skrivande tittar min DN-kollega Emma Bouvin upp från sin dator.
“Såg du om den döde hade skurna ögon?”

Det säkra rummet

Ambulansläkaren Ilia Shapira står i mörkret och tittar på sin mobiltelefon. Dottern Nelly har sms:at och undrat om han är okej. Hon är 16 år och älskar rapmusik. Det gör inte Ilia. Han gillar blues och jazz. Efter några minuter meddelas faran, vilket inte kommer att dröja så länge, så Emma stannar i skyddsrummet för att lägga ytterligare en deadline bakom sig.
En helikopter passerar på låg höjd, sedan en till. Ilia berättar att israeliska soldater slåss mot Hamas-terrorister strax söder om Ashkelon. Sju soldater har skadats. Vi hör eldvapen där vi står. Ilia och hans kollegor förbereder sig för att lämna. Han är från Sderot, stod i sin lägenhet på femte våningen och tittade ner på gatorna när attacken kom den sjunde oktober.
“När jag såg Hamas komma kunde jag inte tro vad som hände. Det gör jag fortfarande inte.”

Sömnen

Fatima Saduq står mitt emot, står tyst en lång stund innan hon viskar på ren engelska: “Jag kan inte sova.” Det har gått två dagar sedan hennes sjuttonårige son Ahmed gick ut på balkongen för att se vad som pågick ute på gatan. Skottet som tog hans liv träffade honom i huvudet, fortsatte genom glasdörren och fastnade i husets fasad. Israeliska trupper gjorde en av sina många räder mot flyktinglägret Dheisheh i Betlehem. Den här gången sökte de gästarbetare från Gaza. Stora delar av Västbanken är avstängda för palestinier och hans syster Iman har tagit stora risker för att ta sig till föräldrahemmet och närvara på sin lillebrors begravning. Hon gråter när vi intervjuar henne i hennes brors rum. Ahmeds läxböcker ligger fortfarande utspridda på ett bord. Iman tackar oss för att vi kom och vinkar hejdå när vi lämnar lägenheten.
Väggen i trappan är färgad av Ahmeds blod.

Resan

“Tror du att du kan sitta längst fram?” säger chauffören till Emma. “För att jag är snäll?” hon frågar. “Nej, för du är blond.” Vi har precis varit och hämtat en extra väst och hjälm till föraren och resan söderut kan börja. Situationen är spänd. Soldaterna som bemannar vägspärrarna längs vägen är nervösa bakom sina sandsäckar. Utanför en kibbutz nära Gaza har armén samlat trupper. Tankar rör upp stora moln i sanden och soldaterna gör som soldater har gjort genom tiderna. Väntar på beställningar, ordnar utrustning, röker, äter och chattar. Markinvasionen av Gaza är fortfarande några dagar bort och ett besök av utländska journalister verkar ses som ett välkommet avbrott. En av soldaterna erbjuder mig potatischips och frågar var jag kommer ifrån.
“Sverige? Jag beklagar vad som hände era fotbollsfans i Bryssel.”

Begravningar

Yuval ligger bredvid graven, svårt skadad i sin sjuksäng. Han gråter för sin soldatvän Amir som ligger begravd i Jerusalem. Amir blev nitton år gammal. Gymnasieeleven Ahmed i Betlehem fyllde sjutton, Aviad och Zur i Gan Hadarom blev 26. Begravningar, alla dessa begravningar som vi bevittnar i vårt arbete. Jag hatar begravningar. Krigets meningslöshet manifesterade sig med ett hål i marken, omgiven av förtvivlade människor. En plats där kärlek för alltid inte har någonstans att ta vägen. Gravfältet utanför byn Gan Hadarom ligger inbäddat i grönska och när jag kommer fram håller vaktmästaren på att ordna med dagens två begravningar. Han möter mig vid grinden, bjuder mig starkt kaffe ur en kanna som sett sina bästa dagar. Det poppar högt nära och fjärran. Han är orolig.
“Har du sett min hund? Den sprang iväg när det åskade som aldrig förr. Det är en blandras, han heter Moki.”

Läs mer:
“Om det var ett dött barn – skulle det vara okej?”
“Sedan 1946 har det inte varit ett mer rättvist krig”
“Var är Mahmoud Abbas – han sover medan vi läggs i gravar”