Rickard Dose från Fåglavik i Västergötland samlas inför förhandlingen i Svea hovrätt. Dose, en gänglig kille i uttrycksfullt skägg och Fjällräven-keps, var en av dem som deltog i action i Vasaloppets målområde förra helgen. När norrmannen Torleif Syrstad närmade sig målet i överlägsen ledning hoppade Dose och hans kamrater in på banan och brottades snabbt ner av polis och ordningsvakter. Den svenska tv-publikens vredesutbrott hördes ända till Mångsbodarna.
Dose ser kampanjen i Mora som mindre lyckad. Aktivisternas mål var att sätta sig i ett av spåren och veckla ut den numera nationellt kända banderollen från Restore Wetlands för att påminna om det absurda i att det snöberoende Vasaloppet har fossilföretaget Preem som huvudsponsor. De ville störa, inte förstöra. Men “ordningsmakten”, som Dose säger, hade dem under övervakning hela tiden. Han utreds nu misstänkt för ordningsstörning.
Det är dock inte detta som förde honom till Svea hovrätt denna dag. Han är här för att han har överklagat domen för sabotage som han och elva andra aktivister från Restoring Wetlands fick efter att ha blockerat E4:an norr om Stockholm under morgonrusningen sommaren 2022.
Jag antar att jag bevittnade Doses agerande i Vasaloppsspåret med ungefär samma instinktiva motvilja som de flesta
Jag antar att jag bevittnade Doses agerande i Vasaloppsleden med ungefär samma instinktiva motvilja som de flesta – en känsla som liknar den som uppstår när aktivister kastar soppa eller klistrar sig fast i glasrutorna framför kända konstverk på världens museer . Kan man verkligen rädda mänskligheten genom att förstöra det som gör oss till människor – oavsett om det är konst eller klassisk skidracing?
Spinalreaktionen visade sig följs av en grupp mer eller mindre arga opinionsbildare. Maia Hörstadius i Falu-Kuriren kallade Restore Wetlands “en paria som störtar snarare än hjälper” och hävdade att deras “dumma” aktivism motverkade dess inneboende goda syfte. Stigbjörn Ljunggren i sydost dundrade om “en samling ihåliga träsktroll” medan Expressens Karin Pihl gjorde en häpnadsväckande jämförelse mellan dagens fredliga klimataktivister och de bloddränkta terroristerna i Baader-Meinhof League.
Grotesk förstås – om än representativt för den otyglade avsky som framför allt miljö- och klimataktivister alltid gett upphov till. Men är det underliggande tänkandet ens sant? Är denna typ av fredlig civil olydnad, som många tror, både farlig för demokratin och kontraproduktiv mot de mål som klimatrörelsen vill uppnå? Är det sant att Restore Wetlands spektakulära aktioner skadar mer än de hjälper?
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Det är faktiskt långt ifrån säkert. Hela grundtanken bakom radikal civil olydnad är att sätta människors tankar och känslor i rörelse – inte sällan genom att väcka just ilska, avsky och avståndstagande. Inom forskningen kallas detta för den radikala flankeffekten, och det finns studier som visar att en radikal ickevåldsgrupp genom sina metoder snarare kan öka än minska stödet för en social rörelse som helhet. Aktivisterna i Restoring Wetlands kan alltså, med sitt impopulära agerande i populära folkfester som Melodifestivalen, “Let’s dance” och Vasaloppet, faktiskt bidra till genomslagskraften för andra, mer moderata grupper inom klimatrörelsen. Bara för att jag och massor av andra människor blir reflexmässigt upprörda av en protest betyder det inte att den är ineffektiv – det kan till och med vara tvärtom.
Vad de har gjort är dock att påminna oss om att saker som vi värdesätter – vare sig det är klassiska skidlopp eller konst – kan förstöras
Under rättegången i Svea hovrätt gör advokat Linus Gardell en retoriskt lysande presentation för sin klients rätt att utöva sin lagliga demonstrationsrätt för att uppmärksamma den pågående och akuta klimatkrisen. Gardell åberopar bland annat den mindre kända Århuskonventionen, där Sverige åtar sig att inte straffa medborgare som deltar i beslutsprocessen på miljöområdet. Den senaste tiden har FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och miljö reagerat på att svenska staten plötsligt började bedöma demonstrationer som sabotage i större skala – de senaste åren har klimataktivister kopplade till Restore Wetlands dömts för 105 brott efter att protestaktioner. Sabotagebestämmelsen kom, som Gardell påpekade, till i en annan tid och syftar till en allvarligare skadeform än påverkan på trafiken.
Jag är inte säker på att blockering av motorvägar eller sit-in i Vasaloppsspåret är det bästa eller enda sättet att få samhället att påskynda sina långsamma och långsamma framsteg mot FN:s klimatmål. Men vad som är säkert är att världen är på väg mot större faror än så. Advokaten Pia Björnstrand gör en grundlig genomgång av klimatforskningens aktuella läge i Svea hovrätt och konstaterar att hennes klient agerat i brottslig nöd – för att skydda sig mot en akut klimatnödsituation.
Resonemanget kommer förmodligen inte för att vinna en juridisk förhandling – det är en del av poängen med civil olydnad. Men det är ändå viktigt att understryka att Rickard Dose och hans kamrater inte – lika lite som de aktivister som smutsar ner skyddsglaset på världens museer – har agerat för att förstöra någonting. Vad de har gjort är dock att påminna oss om att saker som vi värdesätter – vare sig det är klassiska skidlopp eller konst – burk förstöras.
Vad är värst? En extra kink i loppets spår eller en framtid där själva förutsättningarna för loppet helt har försvunnit?
Torleif Syrstad fick inte heller sin dag förstörd – även om stora delar av Vasaloppsspåren i år liknade de våtmarker som klimatförändringarna förr eller senare kommer att förvandla dem till. Rickard Dose berättar att han och hans kamrater noga följt loppets gång och visste att Syrstad närmade sig Mora i överlägsen ledning. Hade en hundrahövdad klunga ångat mot en slutspurt hade en aktion varit utesluten. Allt de ville var att få segraren att ta en extra sväng förbi banderollen – och få oss åskådare att tänka till. Vad är värst? En extra kink i loppets spår eller en framtid där själva förutsättningarna för loppet helt har försvunnit?
Vem blir framtiden segrare i fädernas fotspår är inte heller alltid så lätta att förutse. Det kan vara värt att påminna om att så sent som 1966, två år innan han mördades, sågs den nu heliga Martin Luther King negativt eller starkt negativt av 63 procent av alla amerikaner.
Dagens skurkar kan mycket väl vara morgondagens hjältar.
Läs fler spalter av Björn Wiman. Prenumerera även på nyhetsbrevet Kulturvecka med Björn Wiman som kommer i din brevlåda varje torsdag.
