Kadare började sin författarkarriär som poet, men det var först när han började skriva prosa som han gjorde sig ett namn även internationellt. Genombrottet kom 1964 med romanen “Den döda arméns general” (översatt till svenska 1973). Boken handlar om en italiensk general som tillsammans med en präst återvänder till tidigare slagfält i Albanien för att samla dammet av stupade soldater. Vid tiden för hans död hade Kadare översatts till 45 språk.
Albaniens historiatillsammans med en envis kritik av landets kommunistiska styre blev Kadares huvudämne som författare, från den turkiska erövringen i mitten av 1400-talet fram till våra dagar.
Kadare var inte sällan inblandad i spekulationer om Nobelpriset i litteratur, ett pris som han aldrig fick. Han tilldelades dock en rad andra stora internationella litterära priser.
Hans relation till regimen, inte minst till dåvarande diktatorn Enver Hoxh, var minst sagt problematisk. Karade skrev allegorier och satirer för att komma undan med sin kritik. Hoxh betraktade Kadare som en tagg i ögat men stämplade honom aldrig som en dissident. Under andra hälften av 1970-talet var han dock belagd med ett treårigt publiceringsförbud.
I början av 1990-talet gick Kadare äntligen i exil. Han lämnade högljutt sitt hemland och beviljades politisk asyl i Frankrike. Världspressen kallades samman och Kadare förklarade att han tänkte återvända till Albanien först när landet fått en demokratisk regering.
Kadare dog i Albanien, dit han nyligen hade återvänt.
