Signaturen Ofrivillig värdinna fångar upp problemet i sitt brev till Insidans expertpanel (DN 22/6).
Hon bor i ett stort fint hus med sin man, och han älskar att bjuda hem henne till stora evenemang
Hon bor i ett stort fint hus med sin man, och han älskar att bjuda hem till stora evenemang. Själv tycker hon att det bara är slitsamt, hon blir helt slut redan av förberedelserna, av planering, noggrann städning, matlagning. Det vill säga: hon jobbar så hårt för att allt ska bli perfekt, att hon då är för trött för att också kunna vara en perfekt värdinna och “bjuda, servera, sköta och se till att alla tar en drink”.
Psykoterapeuten Daniel Rosenlind är så sympatisk, påpekar att inbjudningarna kanske kunde vara färre och enklare. Han föreslår en slipsfest. Det är ett förslag man ofta får höra i de här sammanhangen: att man ska låta alla bidra, lite anspråkslöst så, så att man inte behöver gå all in på att göra allt själv. Men vet ni vad, kära läsare? Tyvärr sprider detta bara prestationsångesten över en större grupp (kvinnor).
Det som behövs är en inblick i vad som verkligen smittar av sig. Vilket inte är själva middagssällskapet, utan den kollektiva villfarelsen att man själv måste vara en så perfekt värdinna. Eller programledare, men det är oftast kvinnor det handlar om; det är bara de som bär tanken att hemmet fortfarande är en sfär där de måste utmärka sig.
Klart det kan stå att påpeka att de bästa middagarna är de som är kvar, precis som Daniel Rosenlind påpekar. Och att de lossnar lättare om du känner att du inte behöver städa, inte heller laga något imponerande och att du alltid har rätt att ligga och vila om det blir för mycket.
Men jag skulle också vilja dela med mig av en hemlig sanning: Alla hatar den perfekta värdinnan! Strävan efter perfektion är i själva verket ett slags fientlighet, som medför olycka för både bäraren och omgivningen. Nej, den bästa värdinnan är en lat värdinna! En som inte strävar efter felfrihet – och som därmed både är snäll mot sig själv och inbjuder andra att inte vara så felfria gäster.
För det är precis som författaren Maya Angelou sa en gång: “Folk kommer att glömma vad du sa, de kommer att glömma vad du gjorde, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna.” Det är så det är. Om ett, eller fem eller tio år kommer ingen att komma ihåg vilken maträtt du lagade. Men de kommer ihåg om de var välkomna.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Män är inte prostituerade för att de klär sig i shorts
Lisa Magnusson: Att lägga 7,9 miljoner på att klona ett träd förbättrar inte stämningen
