Stämningen var både känslosam och förtroendefull. Men knappt någon vågade hoppas på att Johan Floderus mindre än tre månader senare skulle kliva ur regeringsplanet på svensk mark, i sällskap med Saeed Azizi, en annan svensk som dömts till fängelse i Iran.
Villkoret för Floderus och Azizis frigivning var att Sverige släppte den livstidsdömde internationella människorättsförbrytaren Hamid Noury.
Trots detta måste den svenska regeringens förhandlingsarbete ses som en framgång. Det slutar väl? Nej, det är inte så enkelt. För så länge Ahmadreza Djalali dröjer sig kvar i sin dödscell kommer fångväxlingen den 15 juni att omges av en gräns av sorg.
Naturligtvis kan ingen skugga falla över Johan Floderus, Saeed Azizi och deras anhöriga. Men det är inte svårt att förstå smärtan och ilskan hos Djalalis fru, Vida Mehrannia.
Frågan måste ställas: vad menar utrikesminister Tobias Billström när han säger att “regeringen har gjort allt” för att få Djalali fri? Vad omfattar detta så vidlyftiga som meningslösa begrepp rent konkret?
EU-länderna samordnar vanligtvis sin utrikespolitik utanför unionens gränser. Har Sverige agerat för att EU ska sätta mer press på Iran? Eller har vår regering diskuterat ensidiga straffåtgärder?
Det förtjänar att understrykas: Teherans regim har inte lagt fram några solida bevis för Ahmadreza Djalalis skuld.
Dödsdomen vilar på en “bekännelse” påtvingad under hot och tortyr. Lagrummet är samma gummiklausul i den koranbaserade sharialagen som användes mot Johan Floderus: ifsad file-arz, fritt översatt “korruption på jorden”. Baserat på ogrundade anklagelser om att Djalali lämnat information till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad.
Jag var på presskonferensen i Teheran när Sveriges dåvarande premiärminister Stefan Löfvén, på ett officiellt besök i Iran, träffade president Hassan Rouhani. Det var i februari 2017. Då hade Djalali redan suttit tio månader i iranskt fängelse.
Löfvén försvarade sig mot att nämna Djalalis namn. Premiärministern uppgav bara att han tog upp frågan om mänskliga rättigheter med den iranske presidenten.
Sedan dess verkar det som att svenska regeringar, oavsett politisk färg, fortsätter att hålla sig på armlängds avstånd från fallet Ahmadreza Djalali.
Det är obegripligt.
