Recension: Skäringer och Nessvold lyfter inte Avicii arena

Detta vet vi: När en artist blir riktigt stor, alltså populär, börjar de uppträda på gigantiska arenor uppkallade efter sponsorer. Excentriska musikartister som en gång halkade för mycket in i smickrande tv-program gråter snart sina vaniljhjärtan till sånger på julfester i hockeyhallar. Och komiker börjar göra bra musikfestivalnummer av sin humor.
Detta behöver dock inte betyda totalt jäkla mörker. När Mia Skäringer uppträdde på den klotformade arenan i huvudstaden för fem år sedan med “Avig Maria. No more fucks to give” (och när Hampus Nessvold gästade) förenade hon på ett sällsynt sätt feministisk ilska med fina scenversioner av gammalt TV-karaktärer, bombastisk show med seriösa monologer, till och med högläsning.En rik totalhumor som slog in hos både festpublik och finsmakare, över hela landet, och nästan gav oss träningsvärk i själen.
När Skäringer och Nessvold nu gör en gemensam arenagrej börjar de, intressant nog i den här miljön, i en riktigt liten skala. Ett finstämt, sympatiskt nummer baserat på idiotdejtingprogrammet “Naked attraktion” förvandlas snart till småprat dem emellan om huvudinnehållet i produktionen: när snarare än om krisen eller kriget kommer. Mörkret som manliga spädbarn runt om i världen verkar ha beslutat om kommer att råda över planeten. Och redan där är arenapubliken lite vilsen. Väluppfostrade men tveksamma applåder lyckas inte fylla det gigantiska rummet.

Detta kommer att upprepas med jämna mellanrum under föreställningen. De två kommer att skvallra och skvallra om generations- och könsskillnaderna dem emellan, om kulturen av självupptagenhet, ytlighet kontra allvar. Och det närmar sig mörkret. Och det tar liksom inte fart, man kan nästan känna längtan efter det showens gigantism i bänkraderna.

Detta underliggande allvar kommer på olika sätt under kvällen. Även in i Skäringer-karaktärer som Gulletussan (som gör en underbar entré som en viss jättestjärna med brasiliansk rumplyft och allt) och Tabita (som har gått och blivit politiskt förbannad), medan Nessvolds tv-karaktär Terese i kassan drar mer allmänna skämt. Och han sjunger, om och om igen, på ett sätt som skulle göra en “Idol”-jury snurrig av lycka.
Ett solonummer här måste vara årets bästa på komediscenerna: “Ann-Marie”, som för många år sedan lät göra om av stylisterna i Go’kväll, är så rolig, så tragisk, så rätt i mitt i vår tid, att du halvt skrattar ihjäl en. Här blommar Mia Skäringers skådespeleri, tajming, kroppsspråk, totala talang för fullt.
Men då blir det Melodifestival igen. Att publiken då, och bara vid de tillfällena, reagerar unisont med fulla arenatjut i halsen är lite mörkt i sig.
Så nu vet vi: en show i ett rum av stål, betong och mycket luft måste tydligen ha prefixet som total, eller multi, för att flyga. Annars blir ljus- och ljudteknikerna kvällens största stjärnor.

Läs mer från DN:s scenrecensioner och mer av Niklas Wahllöf.