Tyskland: Här får barn med krigsskador vård

Sjuåriga Naqibulla går sakta genom rummet. Pojken är tyst, men hans ansiktsuttryck avslöjar att han har ont. Efter ett par varv fram och tillbaka sätter sig sjuåringen på en brits och klipper försiktigt av protesen från höger ben.
– Han fick det för tre dagar sedan, säger arbetsterapeuten Minori Nakaoku.
Hon tar emot det lilla metallbenet och ber pojken visa var det gör ont. Han gnuggar handen över huden nedanför knäleden, som nu utgör änden av hans högra ben. En liten röd fläck syns där huden har pressats mot protesen.

Minori Nakaoku frågar när pojken vill fortsätta öva.
– Imorgon, viskar han, tar tag i kryckorna och hoppar snabbt ut ur rummet.
Sjuåringen från Afghanistan är ett av 166 barn som för närvarande vårdas i den tyska staden Oberhausen, med hjälp av organisationen Friedensdorf International. Hit kommer barn från olika delar av världen, utan sina föräldrar, för att genomgå omfattande operationer.

Målet är att barnen ska återvända hem, rustade för ett bättre liv. Men det har inte alltid fungerat.

– Ett två trefyra, fem, bra!
Förskolläraren Gabrielle Bucksteeg hejar på de tre tjejerna som utmanar henne i Fia med en knuff. Åttaåriga Sabina, som kommer från Uzbekistan, räknar högt på tyska när pjäserna flyttas. Språkinlärningen går snabbt när barnen har landat i Tyskland och de som varit i landet längre hjälper de nyanlända, förklarar Gabrielle Bucksteeg.

– Eftersom barnen går hem vid olika tidpunkter är det alltid några som talar samma språk, och kan översätta. Mycket fungerar också med hjälp av gester och ansiktsuttryck, säger hon.
Barnen som kommer till Oberhausen är mellan 2 och 14 år gamla, och födda i olika länder i Asien och Afrika. Några av dem har krigsrelaterade skador. Andra har fått brännskador i samband med olyckor, eller drabbats av svåra infektioner som inte kunnat behandlas i tid.
Åttaåriga Sabina lider av så kallad pseudartros – en skada som kan uppstå när ett brutet ben inte läker ordentligt, och som gör det svårt att gå. Claudia Peppmüller, som arbetar på Friedensdorf International och brukar träffa barnen i deras hemländer innan de kommer till Tyskland, säger att flickan har flera avancerade operationer framför sig.
– Det här går att behandla, men det är svårt och tar tid, säger hon.

Sjuåriga Naqibullah, som fick amputera sitt högra ben, hade drabbats av en svår beninfektion hemma i Afghanistan. Claudia Peppmüller minns sitt första möte med pojken, i Kabul i oktober.
– Hela underbenet var öppet – 12 centimeter av smalbenet syntes. Hans pappa fick bära honom, säger hon.
I november förra året Sabina, Naqibullah och nästan 90 andra barn från Uzbekistan, Afghanistan och Tadzjikistan flögs till Tyskland. Deras föräldrar och syskon är kvar i sina hemländer. De unga patienterna får ett tillfälligt uppehållstillstånd, men familjemedlemmar får inte följa med.
– De får inga visum, säger Claudia Peppmüller.

Separation är svårt för både föräldrar och barn. Trots det är det få familjer som säger nej när barnet erbjuds vård i Tyskland. Claudia Peppmüller konstaterar att många föräldrar har tvingats se sina barn lida under lång tid, i vissa fall utan att ens kunna ge dem smärtstillande.
– Föräldrarna vet att det är deras sista chans. Att de besparar sina barn smärta, säger hon.
Under de senaste fyra decennierna har alla barn som vårdats av Friedensdorf International kunnat återvända hem till sina familjer. Biståndsorganisationen har lärt sig av sin historia.

Grunden till Friedensdorf International grundades 1967 av åtta invånare i Oberhausen. Gruppen ville bygga ett rehabiliteringscenter där krigsskadade barn kunde få vård. Den ursprungliga idén var att hjälpa dem som drabbades av sexdagarskriget, som ägde rum i Mellanöstern i juni samma år.
Men behovet visade sig snart vara större i en annan del av världen.

I slutet av 1960-talet chockades världen av bilderna från Vietnam. De amerikanska napalmbomberna dödade och skadade civila – inklusive många barn. Gruppen i Oberhausen lyckades komma i kontakt med sjukhus i Tyskland som var villiga att behandla barnen och tog hjälp av frivilliga för att bygga rehabiliteringscentret där de unga patienterna skulle bo. I december 1967 anlände de första barnen från Vietnam till Oberhausen och centret kunde invigas.
Fler patienter anslöt sig, och många lyckades återvända till sina föräldrar redan innan krigsslutet. Men när den nordvietnamesiska sidan vann, i april 1975, var barnen som kom från Sydvietnam inte längre välkomna hem.
100 barn och unga blev plötsligt strandsatta i en stad i västra Tyskland, över tusen mil från sina föräldrar.

Använder sig av personal på Friedensdorf International integrerades barnen i det tyska samhället. De började skolan och många av dem kunde senare skaffa sig en utbildning och ett jobb. Men alla kunde inte börja ett nytt liv, säger Claudia Peppmüller.
– Det var hemskt att se hur de här barnen, som i vissa fall hunnit bli vuxna, aldrig glömde var de hörde hemma. De ville åka tillbaka, men fick inte komma in. Vissa kämpade i många år för att få hit sina familjer. Andra tog livet av sig, säger hon.
Efter händelsen har Friedensdorf International valt att endast samarbeta med lokala hjälporganisationer som kan garantera att barnen kan återvända till sina hemländer.
– Barn hör hemma hos sina föräldrar, säger Claudia Peppmüller.

Metallbitarna som håller ihop den huden liknar en häftapparat. Sjuksköterskan Yvonne Wiesenmüller gör försiktiga rörelser med tången medan hon klipper bort stygnen, en efter en.
– Barnen är utmärkta läkare. De är duktiga på att hjälpa till, säger hon och ler mot sin patient.
12-åriga Bilol sprider sina tår när pincetten nuddar den transplanterade huden. Han har hunnit gå igenom två operationer och väntar på sin tredje. Exakt när och hur han skadades är okänt för personal i Tyskland, men Bilol säger att han var stor, inte liten, när det hände.
– Feuer, förklarar han på tyska. Brand.
Yvonne Wiesenmüller är en av få sjuksköterskor som är anställda av organisationen. Sjukhusen som tar emot barnen gör det gratis och en del av personalen som tar hand om dem arbetar på ideell basis.

Resurserna är begränsade, men behovet av hjälp är stort. Vården som Friedensdorf International erbjuder är lika efterfrågad idag som för drygt 50 år sedan.
Medan DN besöker Oberhausen fortsätter striderna i Gaza. Läkare slår larm om att barn tvingas genomgå amputationer, helt utan narkos. Claudia Peppmüller beskriver situationen som katastrofal.
– Vi vill väldigt gärna hjälpa till. Vi hoppas att det snart är möjligt, säger hon.

Friedensdorf International samarbetar med partnerorganisationer i olika delar av världen. I vissa länder hjälper organisationen till att genomföra operationer på plats, så att färre barn tvingas resa bort från sina föräldrar. Detta sker för närvarande i bland annat Uzbekistan och Kirgizistan.

I andra länder är situationen svårare. Afghanistan har hamnat i en ekonomisk kris sedan den amerikanska militären drog sig tillbaka från landet och talibanerna tog makten. Över hälften av landets befolkning har inte tillräckligt att äta, enligt FN-organet WFP. Samtidigt skakas regionen av naturkatastrofer.
Claudia Peppmüller uppmanar omvärlden att inte glömma Afghanistan. Att isolera landet, för att straffa talibanregimen, påverkar i slutändan befolkningen, säger hon.
– Man måste ha en dialog, för att förhindra att människor dör.
Det händer att personalen på den tyska hjälporganisationen får frågor om hur de kan tänka sig att skicka tillbaka barnen till länder där det är krig eller så fattiga att även barn tvingas arbeta för att försörja sina familjer. Claudia Peppmüller säger att det viktigaste för de allra flesta barn och föräldrar är att vara tillsammans.
– Just under ditt besök här har jag säkert fått frågan tio gånger: “När ska vi tillbaka till Afghanistan?”

Hon fortsätter.
– Vi frågar oss förstås vad som kommer att hända med barnen när de kommer tillbaka. Men det viktigaste är att barnen har rätt att återvända till sina familjer.

14-åriga Jurabek, som kommer från en by i Uzbekistan, ser fram emot att krama sina föräldrar och syskon när han återvänder till sitt hemland. Han säger att det känns konstigt att vara borta från dem.
– Man saknar sin familj hela tiden, säger han.
Jurabek har en skada som har gjort ena benet kortare. När han var yngre kunde han inte gå själv. Nu, efter sju operationer, är det möjligt.

14-åringen är tacksam för den hjälp han och de andra barnen fått.
– Vi har fått den största presenten här, säger han.
När han blir stor vill Jurabek återvända till Tyskland.
– Jag vill jobba här, på Friedensdorf.
Fotnot: Namnen på barnen från Afghanistan har ändrats av säkerhetsskäl.